Söndagen II

Sen söndagkväll får jag en sån där riktigt dålig idé influerad av ett av de obligatoriska söndagssamtalen. Jag slår på datorn och kollar på återvisningen av Idol. Ja, det där eländet som leds av en Peter Jihde som springer runt likt en liten trivsel tomte* och kramar allt och alla hela tiden. I det avsnittet jag såg i söndags hade han dessutom en gammal t-shirt och sunkig hoodie på sig och såg allmänt sliten ut. Först trodde jag bara han var bakis och glömt av att han skulle jobba.

Sen kom jag på att det naturligtvis bara är en del i en noga genomtänkt plan att empatiskt nog sänka sig till de tävlandes nivå och få dem att slappna av lite. Skulle han klä upp sig och sluta se ut som en lodis kunde det ju hända att folk började tycka att han såg okej ut och bli nervösa. Få tunghäfta redan innan de snavade in till juryn.

Sen är ju frågan om majoriteten av deltagarna ändå bara är b-skådisar som medvetet sjunger falskt och spelar usla. Eller om flertalet som auditionerar bara vill ploja till sig sina 15 minuter i rampljuset. Att folk som sjunger sämre än de sångbegåvade delarna i min släkt glatt ställer upp kan jag förstå. Men att folk som sjunger sämre än vad jag gör inte fattar det vill jag bara inte tro. Har självinsikt helt utgått som egenskap? Nä man borde inte titta. Men vad kan jag säga. Det är som en trafikolycka. Man vet att man inte borde. Att det är föga konstruktivt. Men ibland kan man bara inte låta bli även om det är hemskt att se andras olycka.

Sen somnar jag och drömmer mardrömmar om Peter Jihde**. Att han jagar mig och vill tvinga mig att sjunga. Att jag springer för livet. Att jag sedan upptäcker att han inte förföljer mig längre. Men att en läskig rödbrun överkammad Jihde peruk flugit av och nu jagar mig....

Dagen efter får jag ett mejl från hans självutnämnda fanclub med en länk till att han gift sig. Känns fint något sätt. Då behöver jag inte längre känna att om jag mot förmodan sprang på honom i verkliga livet så borde det enda rätta vara att kidnappa honom och ta honom till min duktiga frisörtjej och bara släppa honom mot att han lovat att inte visa sig offentligt i vare sig hoodie eller gubbkofta igen. Hoppas kunna försöka släppa den automatiska tanken nu. Är nån annans ansvar nu.

* Förutom hoodien väldigt likt en vaktmästare vi hade i gymnasiet. Han som kom och släppte in oss i klassrummet när läraren var sjuk och de inte fått tag på nån vikarie. Honom kunde man också mygla till sig att rucka lite på reglerna. Som att låta oss få gå och "läsa resten hemma."
** Ska jag tolka drömmen som att det är viktigt att skilja på person och frisyr? Att det är teoretiskt möjligt att han är trevlig privat. Eller åtminstone inte helt genomond. Att det logiska är att fortsätta hata frisyren men inte personen den sitter på?