Resan:Dykmän

Jag och Norrlänningen var ett bra team. Han behövde någon som kunde snacka oss fram. Jag behövde manlig beskyddarverksamhet. Typ. Han retades med mig för killar som kom fram och smörade och jag trackade honom för de där turisttjejerna som flörtade med honom. Funkade ganska bra.

Nackdelen med att ha Norrlänningen med är att det gärna blir så att vi umgås och pratar en hel del med killar. Speciellt när det gäller lokalbefolkningen. Vilket är okej för det mesta.Men.

Efter en vecka har vi varit en tur i Sahara, lätt matta men sugna på nya äventyr. Dykcenter lokaliseras. Norrlänningen är eld och lågor. Jag med. Tills jag får det där som tjejer tyvärr får ibland. Som inte brukar vara något större problem. Men nu är det totalt oplanerat och jag mår fan. Har fortfarande knappt hämtat mig efter att ha druckit för lite på den långa bussresan från ökenområdet. Dessutom är det ungefär det sista jag vill förklara för Norrlänningen när han glad i hågen knackar på min dörr för att vi ska gå iväg till hamnen där dykcentrum ligger. Jag biter ihop och mumlar nåt om att jag bara ska handla en grej först.

Norrlänningen märker att det är nåt jag inte vill prata om och blir sjukt nyfiken.Vad ska jag handla? Vaddå gå själv? "Tjejgrejor", förtydligar jag och han håller äntligen käft. Tillräckligt relationstränad för att veta vad som annars kan följa. Blodiga, läskiga detaljer han helst vill slippa. Så man släpar sig iväg till närmsta affär där man försöker få den kill d-jvla expediten att fatta vad det är man vill ha. För just det ordet fick han inte lära sig på franska i skolan. Flinande slår han in dem i ett brunt kuvert innan han räcker över dem.

Jag känner mig plötsligt så less på att det är män överallt. Känner mig liten, ensamast i världen. Vill ha mina tjejkompisar. Nån som fattar. Sympati. Eller också vill jag slå ner nån. Nån glad klämkäck snubbe. Som aldrig kommer att ha en aning.

Att välja just den dagen att provdyka känns som det näst sista jag vill. Det sista jag vill är att göra Norrlänningen besviken. Så vi traskar iväg. Till dykcentret som vimmlar av vältränade äventyrskillar i 25-30 års åldern och bara ett draperi för omklädningsrummen. Bara killar i personalen. Självfallet inget papper eller papperskorg på toan. Det får letas länge efter xxs i fotstolek åt mig. Våtdräkten är killmodell. Dvs den som går över bröst och häck hänger i stora lösa sjok runt mage o midja. Eller där midjan skulle suttit om den sytts med någon. Alla dykkillarna verkar proffsiga och erfarna utom vi. Det känns onekligen lite läskigt och jag känner mig som Barbie på utflykt när vi får våra grejor. Tunga tuber, skojiga mätare och mojänger.

Så kommer Dive Mastern himself och plötsligt känns det lite bättre. Han erbjuder sig att bära mina prylar dit vi ska provdyka. Norrlänningen får däremot höra "You're a big strong man. You carry your own stuff." Vilken tur, säger jag utan att tänka mig för. Vilket gör Norrlänningen lite småsur. För han hade minsan kunnat bära bådas grejor. Hade inte den där dykkillen erbjudit sig att bära mina grejor så fort så hade han gjort det. Sådeså. Hmpf.

Han ville väl bara visa att han kunde, slätar jag över och hans uppsyn ljusnar en aning.
Så vi provdyker. Drar igenom de viktigaste tecknen. Vad man gör om munstycket tar in vatten och man har slut på luft i lungorna osv. Vi har bestämt att ta certen i Sverige så det här är bara en crash course. Var lite små darrigt när vi sitter på botten o mitt cyklop tar in vatten men annars går det bra.

Jag är mest nervös inför prylarna. Det tekniska. Tunga prylar med hårda handtag att behöva meckla med och inte bara kunna stiga till ytan o rätta till saker som när man snorklar. Hurvida det är korrekt att hugga tag i Mr Dive Master för att hålla balansen när vi står på grunt vatten på hala stenar. Eller om det är religiöst olämpligt på nåt sätt. Bestämmer mig för det sistnämda. Kan själv.Däremot är jag lugn när jag väl är i vattnet. Jag litar på att kunna kontrollera mig själv och min andning. Norrlänningen däremot har mindre vattenvana och behöver öva vissa saker mer för att känna sig lugn. Däremot tar det honom ungefär tre nanosekunder att ha koll på alla prylar. Typiskt manligt och kvinnligt tänkande antar jag..