Sandhav

Öken. En enda vidsträckt sandlåda, ett hav av sand. Som jag inte kunde se något positivt med tills jag för första gången satte foten i en för några år sedan. Det var lugnt, fridfullt..vackert. En fristad från folk och bebyggelse. Inte bara sand. Utan härdiga växter, häftiga klippformationer djur och vackra solnedgångar. Inte bara hetta utan en varm vind som fläktar i stora lösa kläder. Magi. Och en förvånande obändlig längtan ut dit. Vidare. Som en kryddigare variant av fjällvandring. En het plats att chilla på. Varva ner. Komma i fas med sig själv.

Vi tar jeep ut. Jag, Norrlänningen och några norrmän. Jag har aldrig åkt off road på det sättet förut. Nästan direkt med hjärtat i halsgropen. För det är så brant och otillgängligt på vissa ställen. Och den andra jeepen jag trodde skulle vara en garanti för hjälp om vi fastnade, försvinner i ett fjärran sandmoln framför oss, under det att vår chaufför tar allehanda omvägar för att demonstrera vilken wannabee stuntman han är. Han pressar fyrhjulsdriften till max i branten, tar oss precis upp och drar i handbromsen så att vi får väga på kanten lite...riktigt ta in stupet vi ska ner för. "Mamma, hjälp" piper jag skämtsamt. "Du, det är nock litt sent nu" säger en av norrmännen och vi skrattar nervöst bägge två. "Jag är för ung för att dö" far det genom min hjärna men jag ler krampaktigt.

Så långsamt vänjer man sig, slappnar av. Börjar tycka att det är kul. Vi åker förbi dromedarflockar som strövar fritt, åker upp på en liten höjd. Stannar, går ur, chaffören pekar in över grannlandet där det varit oroligheter. Det är nära säger han, men lugnt just nu. Han frågar om vi vill höra musik. Vi nickar entusiastiskt. Får tillbringa sista timmen till öronbedövande berbisk bröllopsmusik på maxvolym. Cool sång och trummor. Hemskt osynkat komp. Ändå känns det som helt rätt soundtrack när vi stutsar mellan sanddynorna mot hotellet.


En annan dag. Öknen som jag helst upplever den, till fots eller från kamelryggen. Ger oss av tidigt för att rida kamel. Klädda i lånad ökenklädsel, löst sittande tunika och huvudduk, den enda bekväma dressen i solen. Överallt annars kliver man ombord på kamelen när den ligger ner. Så icke här, då vi var sena. Bredvid kamelen står en glad snubbe med korsade händer och uppfodrande min. Som gammal hästtjej fattar jag att han menar att jag ska sätta den ena foten i hans händer som stöd för att sedan elegant svinga mig upp på ryggen. Kan meddela att en kamel är f-n så mycket högre. Och jag aningens mindre smidig nu. Elegant såg det säkert inte ut. Men upp kom jag.

Min vana trogen lyckas jag dessutom få en som knappt är inriden*. En treåring. Som tar små glada sidoskutt ibland och inte riktigt har pejling på att han har nåt skräp på ryggen. Märker hur jag automatiskt försöker använda häst dressyr. Sidoskänkel, vikthjälper för att få honom att inte kollidera in i andra kameler med mig på. Kamelen ser förvånad ut och gungar på i kameltakt. Öknens skepp över sanddynorna. Ganska behagligt. Men den unga kamelen är lite osynkad när han ska ner. Han liksom bara dråsar ihop i en liten hög så fort nån annan kamel gör det. Gäller att hålla i sig. Klappar honom på kinden och önskar att jag haft någon kamelgodis med mig. En smaskig bit kaktus kanske?

Blir bara lite korta turer i öknen. Vi övernattade på hotell denna gång, vill hinna med annat. Båda får blodad tand. Vill tillbaks. Vill åka på ökensafari. Sova i tält. Vi åker norrut för att rida mer kamel i grönare trakter. Med gulliga kamelföl under fötterna som hänger med för att lära sig rutten. Har en bokstavligen under fötterna som blir förtjust i remmarna på mina sandaler. Jag klappar fölet och belgarna på kamelen bakom fotar som galningar. Förhoppningsvis på kamelfölet.

* Min vana när det gäller häst alltså, det här är första gången jag rider kamel. Lyckas alltid få en halvt inriden sak när det gäller turridning. Numera har jag dock lärt mig och brukar kraftigt överdriva min vikt om jag bokar turridning. För att få något större och stabilare.