Helgen

Fredag: Ut och ta en drink med kompis på det där stället i närheten*. Första o enda gången man möter förebyggande polisarbete ute i nattlivet. Unga ambitiösa med nya fina uniformer. Och så bara polistjejer. Jädra kvotering. Har aldrig varit så besviken.

Lördag: "När du får oväntat besök". Lektion nummer ett: Låna aldrig ut dvd filmer till nyblivna småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen. De kan få för sig saker. Som att det är helt socialt accepterat att slå dig en signal på lördagsmorgonen för att meddela att de "ändå är ute och går. Går det bra att komma upp med filmerna nu kanske? Tja, vi är nog hos dig om en kvart..".

Pigga låter de med. Har säkert varit uppe och käkat ekologisk havregrynsgröt klockan sju. Själv har du just kommit ut ur duschen och inte på något sätt hunnit dra igång alla hjärnceller än. Står med luren i handen och droppar små droppar duschvatten i hallen. Du ser dig snabbt omkring. Kalkylerar hurvida du hinner både dra på dig kläderna, snabbstäda och slänga fram bullar ur frysen på den lilla tid du har på dig. Det borde gå¤. Har gått förr. Det måste gå. För just nu kommer din trötta hjärna inte på några bra bortförklaringar.

Lördagkväll. Field trip till hästrik förort. I dimma. Med måttligt lokalsinne. Samåkning med kompis. Ett halvt lokalsinne att dela på. Såpass att kartbok fick konsulteras. Navigera sista metrarna med hjälp av marschalerna som någon vänlig själ satt ut. Fest. Middag. Diskutera karriärmoves med nyutexad barndomskompis som redan gjort flygande start. Hästavel med grannen mittöver. Allt väldans trevligt¤¤. Fast lite spänningar. Plus lite vin. Tills slut ryker det paret ihop. Kan inte ens vänta tills de kommer hem. Sån där grej man gärna hade sluppit höra.

De går åt sidan. Och vi som råkar stå närmast försöker låtsas som om vi inte hör. För så länge det inte går till handgripligheter vill man ju inte lägga sig i. Ska ju föreställa vuxna människor. Såna som ska kunna reda ut sina bråk själva. Dessutom är det en skitgrej. Ännu en variant på det där klassiska bråket:

Hon: -Du måste lära dig att kommunicera med mig. Hur ska jag kunna veta saker du aldrig säger?
Han: -Jamen vaddå, vafan ska jag be om lov....
Hon:-Nej, men vi bor ju ihop. Du kunde väl sagt något dagen innan. Att du skulle iväg. Då hade jag kunnat hitta på något annat.
Han: -Vaddå du brukar ju inte vilja...
Hon: -Nämen du kunde ju frågat. Kunde pratat med mig. Du bara tar mig för given. Du respekter mig inte...
Han: / Försöker lösa problemet genom att hångla upp tjejen /
Hon: /Vill bara att han först ska säga det vi andra tjejer fattar att hon vill att han ska säga. Att han visst respekterar henne. Att han ska prata med henne innan nästa gång. Innan han bara drar iväg med polarna. Så hon vet. Att han ska säga det först. Innan han försöker blanda bort korten genom hångel./

Bråket eskalerar. Båda drar upp tidigare oförätt. Han hävdar att hon bett honom dra. Att hon bara vill framställa honom som the bad guy jämt. Hon hävdar att han började det hela i går morse. Repeterar vad han då ska ha sagt. Ordagrannt. Bråket eskalerar. Båda kör sina respektive monologer. Tills hon börjar gråta. Slutar med att han går iväg i vredesmod. Jag och en annan tjejkompis tröstar tjejen. Skakar på huvudet. En liten bit av vardagstragedi. Så synd. Så jävla onödigt. Hon är ju en smart skittrevlig tjej. Han är den där glada trevliga killen som kom fram och kramade en först av alla ikväll. De älskar varandra som fan. Teoretiskt sett borde de leva lyckliga i alla sina dagar.**

Ibland undrar jag om det inte är en begränsad uppsättning relationsdramer och konflikter som vi människor spelar upp igen och igen. Samma drama, lite olika uppsättningar bara. Ibland står vi på scen själva, ibland i kulisserna som nu. Och någonstans högt därupper sitter ett gäng grymma gudar och garvar förväntansfullt åt att se sina favoritscener spelas upp. Igen och igen.

Innan det är dags att åka hem går jag och några till ner till grannarnas stall och beundrar nytillskottet. Klappar jättehäst på 1,80 över manken. Drar in doften av häst och strö. Drömmer hästtjejsdrömmar.***



* Där han som vi känner lite jobbar. Han var nöjd förståss. Sken upp och smörade som fan vid åsynen av tjejer i uniform. Kanske hade deras manliga kollegor fullt upp med roa sig själva .
¤ Jodå de kom upp. Pratade en stund. Visade guldklimpen till minior.
¤¤ Ryktet säger att jag här i ett svagt ögonblick kan ha antagit Guitarr Hero utmaning framställd av han den där unga blonda killen.
** Sådär så man nästan fick lust att ta dem en och en åt sidan och fråga vad i helvete de höll på med. Ge dem nytt manus. Med mer försoningstema än monologtema.
*** Grannarna var också med på festen.