Det kan vara så att jag övertalats att gå med kompis på något jag är högst osäker på. För att inte säga löjligt rädd för. I helgen. Face your fears och allt det där.
Och nu känner jag mig lite smårisig.Psykosomatiska baciller förmodligen. Blir jag sjuk slipper jag. Fast inte en chans att kompis kommer tro på det om jag blir sjuk på riktigt. Hon kommer tro att jag maskar. No win situation. Fredagsångest.
Friday, September 28, 2007
Torsdagskväll i Storstaden II
Torsdag- veckans privata telefonkonferens
Kvällens samtal:
1) Mamma som inleder samtalet med "-Hi,stranger"*. Undrar om jag fixar biljetter tills hon kommer och hälsar på mig.
2) Tjejkompis som inte kommer med i helgen. Men gärna en annan gång. För på Carmbridge dietens 470 kalorier orkar hon ingenting just nu. Lilla gumman, om du vill gå ner i vikt vet jag bättre metoder. Men jag vet att hon inte tar det tills sig. För felet sitter inuti hennes huvud. Jag hör att hon har lite panik. Hon söker snabba enkla lösningar.
Hon tror inte att hon klarar det där vi andra kör med. Som nyttig mat och träning. Jag är mindre men går helst inte under ens 1500kcal om jag tränar. Mår kasst annars, behöver maten. Även lite långsamma kolhydrater för att orka tänka. Förstår att hon inte mår så bra på den nivån hon ligger på nu. Önskar att hon hittar balansen. För sin egen skull.
3) Tjejkompis som varit på värsta festen. Av typen blåplåtade bilar och fina kontakter. Upplyser mig om att rödvinet är hemskt men det vita är helt okej. I händelse jag nu skulle frekventera det stället. Hon är en av de tjejkompisar som arbetat hårdast och nått längst och jag unnar henne allt hon uppnått. Tiden då hennes mamma framhöll mig som karräriskt exempel verkar alltmer avlägsen.Men hon är samma glada, omärkvärdiga tjej nu som då. Och f-n vad vi måste träffas. Sen. Vi försöker synka filofaxerna. Som vi alltid säger till varandra.
4)Tjejkompis som genomgått surgica minor. I värktablettsdimma tyckt att det verkat vara en god idé att gå till gymet efter alldelles för få dagar. Ångrat sig bittert. Men säkert skulle vara i form tills i helgen.
5)Tjejkompis som kastat p-pillersorten hon blev deppig av. Kastat ut killen. Mår f-n så mycket bättre nu. Tänker inte börja käka igen. Imponerande stark när hon vanligtvis brukar vara en ledsen liten hög vid känslomässiga smällar.
6) Kompis kille ringer. Jag undrar febrilt om hon redan fyller år och han vill lura ihop något. Sån tur har jag inte. Han är journalist. Jag har inte den minsta lust att prata med journalister. Speciellt om jag inte ens får betalt för det. Måste påminna mig om att han är snäll, seriös och att be honom fara och flyga skulle kunna inverka menligt på min vänskap med hans tjej.
Så jag säger det där som alla journalister hatar. Att jag kan briefa honom om branschen i allmänhet men han får f-n inte citera mig. Vill han ha något annat får han gå via min chef. Han går med på det. När jag lovat spana in hans reportage. Och komma över på middag nån gång.
* Hennes sätt att uttrycka att jag borde ringa lite oftare. Det var ju din tur att ringa nu. Varken jag eller syrran har riktigt fattat det där med när vi borde ringa och vems tur det är. Vi ringer varandra när vi känner för det. Fast då kan vi å andra sidan prata läänge.
Kvällens samtal:
1) Mamma som inleder samtalet med "-Hi,stranger"*. Undrar om jag fixar biljetter tills hon kommer och hälsar på mig.
2) Tjejkompis som inte kommer med i helgen. Men gärna en annan gång. För på Carmbridge dietens 470 kalorier orkar hon ingenting just nu. Lilla gumman, om du vill gå ner i vikt vet jag bättre metoder. Men jag vet att hon inte tar det tills sig. För felet sitter inuti hennes huvud. Jag hör att hon har lite panik. Hon söker snabba enkla lösningar.
Hon tror inte att hon klarar det där vi andra kör med. Som nyttig mat och träning. Jag är mindre men går helst inte under ens 1500kcal om jag tränar. Mår kasst annars, behöver maten. Även lite långsamma kolhydrater för att orka tänka. Förstår att hon inte mår så bra på den nivån hon ligger på nu. Önskar att hon hittar balansen. För sin egen skull.
3) Tjejkompis som varit på värsta festen. Av typen blåplåtade bilar och fina kontakter. Upplyser mig om att rödvinet är hemskt men det vita är helt okej. I händelse jag nu skulle frekventera det stället. Hon är en av de tjejkompisar som arbetat hårdast och nått längst och jag unnar henne allt hon uppnått. Tiden då hennes mamma framhöll mig som karräriskt exempel verkar alltmer avlägsen.Men hon är samma glada, omärkvärdiga tjej nu som då. Och f-n vad vi måste träffas. Sen. Vi försöker synka filofaxerna. Som vi alltid säger till varandra.
4)Tjejkompis som genomgått surgica minor. I värktablettsdimma tyckt att det verkat vara en god idé att gå till gymet efter alldelles för få dagar. Ångrat sig bittert. Men säkert skulle vara i form tills i helgen.
5)Tjejkompis som kastat p-pillersorten hon blev deppig av. Kastat ut killen. Mår f-n så mycket bättre nu. Tänker inte börja käka igen. Imponerande stark när hon vanligtvis brukar vara en ledsen liten hög vid känslomässiga smällar.
6) Kompis kille ringer. Jag undrar febrilt om hon redan fyller år och han vill lura ihop något. Sån tur har jag inte. Han är journalist. Jag har inte den minsta lust att prata med journalister. Speciellt om jag inte ens får betalt för det. Måste påminna mig om att han är snäll, seriös och att be honom fara och flyga skulle kunna inverka menligt på min vänskap med hans tjej.
Så jag säger det där som alla journalister hatar. Att jag kan briefa honom om branschen i allmänhet men han får f-n inte citera mig. Vill han ha något annat får han gå via min chef. Han går med på det. När jag lovat spana in hans reportage. Och komma över på middag nån gång.
* Hennes sätt att uttrycka att jag borde ringa lite oftare. Det var ju din tur att ringa nu. Varken jag eller syrran har riktigt fattat det där med när vi borde ringa och vems tur det är. Vi ringer varandra när vi känner för det. Fast då kan vi å andra sidan prata läänge.
Torsdagskväll i Storstaden I
På väg hem från jobbet, jag och huvudvärken. När det slår mig att jag knappt har ätit något under dagen. Måste skärpa mig där. Glider in för att nappa take-away på en asiatisk restaurang på hemvägen. Currygryta.
Springer på en bekant från jobbsammanhang. Bekant av typen 35+ årig mellanchef* som trots att alla andra inser att han nått så långt som han någonsin kommer att nå, har mycket höga tankar om sig själv. Tankar som han gärna delger sin omgivning samtidigt som han uttalar sig drygt och nedlåtande om andra i branschen.
Nu har han, sitt företags Stöttepelare minsann sagt upp sig. Så nu kommer korthuset att falla anförtror han mig. Jag ler huvudvärksmatt och låter honom jiddra på om vilka förträffliga nya möjligheter** det kommer att innebära.
Jag undrar om han har någon aning om hur utomordentligt fånig jag tycker att han är. Illasittande kavaj, begynnande mage, inte speciellt rörligt intellekt. Inget av det i sig skulle göra honom fånig. Men parat med hans attityd är det nästan lite löjligt.
Silar gojjan och arkiverar det allmäna bransch skvallret. Vem som slutat. Vem som funderar på att röra på sig. Jag tänkte faktiskt på att ringa och höra om du var intresserad, men tänkte att du inte ville arbeta med den ledningen, säger han och syftar på en annan tjänst på sitt gamla jobb. Jag svarar att det är lugnt, inte så sugen på det nej.
Just som jag ska gå kommer hans sambo in. Självfallet måste han presentera mig. Med en lång harang om vad jag arbetar med. Fast vi har träffats på nån middag för evigheter sedan. Hon ser trött ut, ler matt emot mig. Det skulle jag också vara om jag bodde ihop med honom.
* Inte min Mellanchef. Någon annan stackares.
** Samma gamla Mellanchefsjobb. Men på ett nytt ställe, jo det blir säkert bättre. (Tills de också kommer underfund med att du är bättre på att prata än att jobba.)
Springer på en bekant från jobbsammanhang. Bekant av typen 35+ årig mellanchef* som trots att alla andra inser att han nått så långt som han någonsin kommer att nå, har mycket höga tankar om sig själv. Tankar som han gärna delger sin omgivning samtidigt som han uttalar sig drygt och nedlåtande om andra i branschen.
Nu har han, sitt företags Stöttepelare minsann sagt upp sig. Så nu kommer korthuset att falla anförtror han mig. Jag ler huvudvärksmatt och låter honom jiddra på om vilka förträffliga nya möjligheter** det kommer att innebära.
Jag undrar om han har någon aning om hur utomordentligt fånig jag tycker att han är. Illasittande kavaj, begynnande mage, inte speciellt rörligt intellekt. Inget av det i sig skulle göra honom fånig. Men parat med hans attityd är det nästan lite löjligt.
Silar gojjan och arkiverar det allmäna bransch skvallret. Vem som slutat. Vem som funderar på att röra på sig. Jag tänkte faktiskt på att ringa och höra om du var intresserad, men tänkte att du inte ville arbeta med den ledningen, säger han och syftar på en annan tjänst på sitt gamla jobb. Jag svarar att det är lugnt, inte så sugen på det nej.
Just som jag ska gå kommer hans sambo in. Självfallet måste han presentera mig. Med en lång harang om vad jag arbetar med. Fast vi har träffats på nån middag för evigheter sedan. Hon ser trött ut, ler matt emot mig. Det skulle jag också vara om jag bodde ihop med honom.
* Inte min Mellanchef. Någon annan stackares.
** Samma gamla Mellanchefsjobb. Men på ett nytt ställe, jo det blir säkert bättre. (Tills de också kommer underfund med att du är bättre på att prata än att jobba.)
What insect are you?
 |
What insect are you?
created with QuizFarm.com
| You scored as Ladybug,You are a Ladybug! You are feminine and like being adored. If people ignore you, you might get a little mad, but you really shouldn't... |
What insect are you?
created with QuizFarm.com
I really shouldn't...say what? Bite?
Ladybug | 95% | ||
Butterfly | 90% | ||
Beetle | 55% | ||
Mosquito | 45% | ||
Bumble Bee | 40% |
What insect are you?
created with QuizFarm.com
(Och ja, quizen snodd från 404)
Thursday, September 27, 2007
Inside info
Respektingivande manlig maktmänniska. Som man kommer att behöva hantera. Då ringer man H och luskar lite inofficiellt sådär. Naturligtvis har H full koll, det rätta kontaktnätet. Tillträde till klubben för framgångsrika män.
En stund senare har jag en något tydligare bild av mannen bakom framgångsmasken. Vet att han är kass på båtar men envis som synden. Till och med en hel del pikanta detaljer om hans syrra. Han blir nedplockad på jorden. Mänskliggjord.
Det här är en av de bitar jag skulle sakna med H om vi bröt helt. Hans koll. Hans lugn. Hans sätt att inte impas av någon med makt. Se dem som människor med fel och brister som alla andra.
Och nästa gång jag träffar på maktmannen i fråga kommer jag att le lite inombords åt allt H berättat...
En stund senare har jag en något tydligare bild av mannen bakom framgångsmasken. Vet att han är kass på båtar men envis som synden. Till och med en hel del pikanta detaljer om hans syrra. Han blir nedplockad på jorden. Mänskliggjord.
Det här är en av de bitar jag skulle sakna med H om vi bröt helt. Hans koll. Hans lugn. Hans sätt att inte impas av någon med makt. Se dem som människor med fel och brister som alla andra.
Och nästa gång jag träffar på maktmannen i fråga kommer jag att le lite inombords åt allt H berättat...
Wednesday, September 26, 2007
I lördags
Middag med Norrlänningen och ett par andra kompisar. Biff, med pommes till för dem, grönsallad* för mig, på det som Norrlänningen definierar som den där schlagerbaren. Sen bio. Norrlänningen fick vetorätt så det blev "The Bourne Ultimatum". Matt Damon som ex-agenten på jakt efter sitt förflutna i en film där det är ovanligt tunt med dialog och annat fjoll mellan actionscenerna. Det biljaktas, fajtas och hoppas mellan hustak så det står härliga till. Skulle ha vunnit på att tonas ner en aning och varvas med en och annan vettig dialog som i den första filmen. Funkar om man gillar Matt Damon. Eller exploderande bilar.
Blir en kväll i sundhetens tecken, kantad av aspartamcola. Tidigt avslut. På hemvägen får jag en sån där sjuk rastlöshet. Som i behov av en "dansa tills solen går upp natt". Känns som det är dags att göra slag i saken och dra ihop tjejgänget för en rejäl utekväll snart..
*Jepp "sauce on the side" och hela köret. Dags att köra en sundhetsdrive igen.
Blir en kväll i sundhetens tecken, kantad av aspartamcola. Tidigt avslut. På hemvägen får jag en sån där sjuk rastlöshet. Som i behov av en "dansa tills solen går upp natt". Känns som det är dags att göra slag i saken och dra ihop tjejgänget för en rejäl utekväll snart..
*Jepp "sauce on the side" och hela köret. Dags att köra en sundhetsdrive igen.
Igårkväll
Man kommer hem efter en mycket lång dag. Som börjat tidigt på gymet och avslutats med att täcka upp för Mellanchefens bristande kommunikationsförmåga. Unstrul the strul. Sådär efteråt helt tom i skallen, segare än halvstelnad knäck.
Siktet inställt på att slänga in en länge efterlängtad middag i micron och bänka mig framför den sista delen av Desperate Housewives. Inte prata. Inte tänka. Precis då när jag satt mig tillrätta så ringer naturligtvis mobilen. I väskan. I hallen.
Förvissad om att det är något idiotiskt tillägg till kvällens jobb suckar jag och spurtar dit. Självfallet är det han. Killen från den där sommarfesten. Så vad säger man? "Ledsen men jag tror att min hjärna just har slutat funka för dagen.."
Istället förlitar jag mig på trevlighetsautopiloten. Låter honom prata en stund. Får en skum känsla av att han vill mer än vad han först ger sken av. Vill veta om min vardag, mitt jobb, mig. Han frågar skämtsamt om jag funderat på att byta bransch någongång. Låter förstå att han har kontakter. Innan jag artigt antyder att jag är en en mycket upptagen tjej. Att jag behöver lägga min energi på annat just nu. Möjligen en fika någon gång. Bara. Man kan ju alltid hoppas att budskapet går fram.
Siktet inställt på att slänga in en länge efterlängtad middag i micron och bänka mig framför den sista delen av Desperate Housewives. Inte prata. Inte tänka. Precis då när jag satt mig tillrätta så ringer naturligtvis mobilen. I väskan. I hallen.
Förvissad om att det är något idiotiskt tillägg till kvällens jobb suckar jag och spurtar dit. Självfallet är det han. Killen från den där sommarfesten. Så vad säger man? "Ledsen men jag tror att min hjärna just har slutat funka för dagen.."
Istället förlitar jag mig på trevlighetsautopiloten. Låter honom prata en stund. Får en skum känsla av att han vill mer än vad han först ger sken av. Vill veta om min vardag, mitt jobb, mig. Han frågar skämtsamt om jag funderat på att byta bransch någongång. Låter förstå att han har kontakter. Innan jag artigt antyder att jag är en en mycket upptagen tjej. Att jag behöver lägga min energi på annat just nu. Möjligen en fika någon gång. Bara. Man kan ju alltid hoppas att budskapet går fram.
Tuesday, September 25, 2007
I fredags
Snabbt hem och rädda vad som räddas kan av hårkatastrofen och slänga i mig lite käk för att motvilligt hasa med som moraliskt stöd till tjejkompis. Kompis som bara måste ta en cider på en viss lokal bar. Ifall han är där. Det är han inte. Men vi snackar en stund med bekant till henne. Killen gifte sig i somras. Vi frågar såklart och han berättar så gärna om förberedelserna och den stora bröllopsfesten. Vi ler och är idel öra.
Tills han kommer till det där med bröllopsnatten. Som vi inte frågade om, just därför att vi inte ville höra att där inte blev så mycket action. Ärligt talat ingen. Att de anlänt till den fina bröllopssviten. Men när hon sedan tagit ur en miljon nålar ur håruppsättningen hade han nästan somnat framför tv:n. Låter verkligen fint prioriterat. Och visserligen är tjejen yngre men nån bal har hon väl ändå varit på. Kan den som sätter nålarna i uppsättningen sin sak så är det bara att ta ut ett par stycken för att inte pierca huvudet helt. Sen låter man resten sitta till dagen efter. Istället för att tillbringa tre timmar i badrummet efter festen. Vad är det för fel på folk?
Tills han kommer till det där med bröllopsnatten. Som vi inte frågade om, just därför att vi inte ville höra att där inte blev så mycket action. Ärligt talat ingen. Att de anlänt till den fina bröllopssviten. Men när hon sedan tagit ur en miljon nålar ur håruppsättningen hade han nästan somnat framför tv:n. Låter verkligen fint prioriterat. Och visserligen är tjejen yngre men nån bal har hon väl ändå varit på. Kan den som sätter nålarna i uppsättningen sin sak så är det bara att ta ut ett par stycken för att inte pierca huvudet helt. Sen låter man resten sitta till dagen efter. Istället för att tillbringa tre timmar i badrummet efter festen. Vad är det för fel på folk?
Monday, September 24, 2007
Friday, September 21, 2007
Och priset som kvartalets värsta hårdag går till..
Datastrul. Passar på att smita ut ett ärende. Återvänder glad i hågen med jobb i den ena handen och en överfull rykande het Latte i den andra. Tacksamt ler jag tillbaks mot den vackre man som gentlemannamässigt håller upp både dörr och hissdörr. Han ser på mig och ler ovanligt mycket. Sedan går jag förbi spegeln på kontoret. Fryser till. Förstår varför. Min senaste hårfix har blåst sönder och jag ser ut som vindrufset från helvetet. Fan. För att inte tala om alla snyggingar jag kommer att snubbla över nu på hemvägen. Keps någon?
Nindes naturlagsskola del1:
En sån där morgon. Idag slog den till. The goodmother of bad hairdays. Penntroll. Naturlag: "Ju sämre hårdag-dessto snyggare pojkar kommer du att möta"
Thursday, September 20, 2007
Dagens irri
Killkusinen och jag bor inte så långt ifrån varandra. Vilket ibland är för nära. När jag gick med på att han fick skriva upp mig på sin kontaktpersonslista* och ge till bostadsrättsföreningen hade jag nog tänkt mig en lite annan användning. Att jag i händelse av att han var bortrest skulle släppa in fläktbesiktningsmän och dylikt.
Däremot hade jag inte tänkt mig att få en kolerisk föreningsordförande på tråden som med uppbragd stämma upplyser mig om att Någon minsann ställt en försvarlig mängd kassar med tomglas i föreningens utrymmen. Skamlöst brytandes alla stadgar och brandföreskrifter.
Efterforskningar hade genast inletts. Då de närmaste grannarna bestod av en helnykterist och ett par pensionärer som inte gått i trappor sedan huset byggdes var saken i stort sett redan klar för honom.
Visste jag om Killkusinen hade ställt kassarna där? (Nä men tre sekunder efter det att vi har lagt på kommer jag att ta reda på det. Var så säker.)
Visste jag varför Killkusinen inte gick att få tag på per telefon? (För att han känner igen ditt nummer och låter bli att svara?)
Dessutom ville han påpeka att det var rätt mycket tomglas, hade Killkusinen månne haft stor fest för så in i vassen med alkohol kunde väl inte en ung man som han förbruka? ( Fan tror du jag är hans morsa eller? Han och hans polare har väl haft ett gäng förfester och slyngeln är för lat för att hasa ner till glasåtervinningen...)
Jag säger tyvärr, men jag har faktiskt ingen aning. Att jag måste jobba. Men visst ska jag hälsa och be honom ringa herr Ordförande nästa gång jag får tag på honom..
Så ringer jag Killkusinen. Som tycker gubben är dum i hela huvudet som pajjar hans bekväma returglasdeponering...
Själv undrar jag mest om det finns något Boot-camp dit man kan skicka kusiner när man blir trött på dem?
*Kontaktlista med nummer till anhöriga eller vänner som grannar kan kontakta om de hittar dig ihopfallen i trapphuset eller du försvinner spårlöst osv..
Däremot hade jag inte tänkt mig att få en kolerisk föreningsordförande på tråden som med uppbragd stämma upplyser mig om att Någon minsann ställt en försvarlig mängd kassar med tomglas i föreningens utrymmen. Skamlöst brytandes alla stadgar och brandföreskrifter.
Efterforskningar hade genast inletts. Då de närmaste grannarna bestod av en helnykterist och ett par pensionärer som inte gått i trappor sedan huset byggdes var saken i stort sett redan klar för honom.
Visste jag om Killkusinen hade ställt kassarna där? (Nä men tre sekunder efter det att vi har lagt på kommer jag att ta reda på det. Var så säker.)
Visste jag varför Killkusinen inte gick att få tag på per telefon? (För att han känner igen ditt nummer och låter bli att svara?)
Dessutom ville han påpeka att det var rätt mycket tomglas, hade Killkusinen månne haft stor fest för så in i vassen med alkohol kunde väl inte en ung man som han förbruka? ( Fan tror du jag är hans morsa eller? Han och hans polare har väl haft ett gäng förfester och slyngeln är för lat för att hasa ner till glasåtervinningen...)
Jag säger tyvärr, men jag har faktiskt ingen aning. Att jag måste jobba. Men visst ska jag hälsa och be honom ringa herr Ordförande nästa gång jag får tag på honom..
Så ringer jag Killkusinen. Som tycker gubben är dum i hela huvudet som pajjar hans bekväma returglasdeponering...
Själv undrar jag mest om det finns något Boot-camp dit man kan skicka kusiner när man blir trött på dem?
*Kontaktlista med nummer till anhöriga eller vänner som grannar kan kontakta om de hittar dig ihopfallen i trapphuset eller du försvinner spårlöst osv..
Wednesday, September 19, 2007
Söndag
Tur till stall på dagen.
Sedan möter jag upp tjejkompis M för middag. Vi ratar bio till förmån för att i finkulturell anda kolla på Pavarottis minnesprogram. Då jag varit duktig och inte ens drack alkohol på gårdagskvällens utemiddag känns det som det saknas nåt. M insisterar på att vi bör hedra gamle "Pavan" med att dela en flaska Cava till hans ära på sant Medelhavsmaner. Då M har mer kulturell koll än mig måste jag ju visa mig lite på styva linan med. Bara amatörer öppnar bubbel på vanligt sätt. Här ska sabreras! Jag får till ett fint bra snitt utan skärvor. Dessvärre måste nån haft vänligheten att skaka flaskan vilket resulterar i en hastigt påkommen avtorkning av köksluckor samt allmänt garv med ekivoka anspelningar innan vi kan bänka oss framför finkulturen.
Sen kollar jag på syrrans inrådan in "Montana Sky". Filmen som är som att stiga rakt in i en värld av hästliv och Marlboro Classic män. Där de flesta män är stora, starka och rättrådiga och skurkar får sina straff. Som påminner oss lite om ett sånt där fritt ranchliv som både jag och syrran i hemlighet dagdrömmer om.
Sedan möter jag upp tjejkompis M för middag. Vi ratar bio till förmån för att i finkulturell anda kolla på Pavarottis minnesprogram. Då jag varit duktig och inte ens drack alkohol på gårdagskvällens utemiddag känns det som det saknas nåt. M insisterar på att vi bör hedra gamle "Pavan" med att dela en flaska Cava till hans ära på sant Medelhavsmaner. Då M har mer kulturell koll än mig måste jag ju visa mig lite på styva linan med. Bara amatörer öppnar bubbel på vanligt sätt. Här ska sabreras! Jag får till ett fint bra snitt utan skärvor. Dessvärre måste nån haft vänligheten att skaka flaskan vilket resulterar i en hastigt påkommen avtorkning av köksluckor samt allmänt garv med ekivoka anspelningar innan vi kan bänka oss framför finkulturen.
Sen kollar jag på syrrans inrådan in "Montana Sky". Filmen som är som att stiga rakt in i en värld av hästliv och Marlboro Classic män. Där de flesta män är stora, starka och rättrådiga och skurkar får sina straff. Som påminner oss lite om ett sånt där fritt ranchliv som både jag och syrran i hemlighet dagdrömmer om.
Nu i helgen...slänger in lite i efterhand
Fredagkväll : Slingrade mig ur utgång. Var hemma. Sparandes krafter, kalorier och kronor.
Lördag:
Tog med Killkusinen och åkte hem till mormor. Hans mormor som jag liksom har adopterat lite. Eller hon mig. För hon har inget tjejbarnbarn som gillar blommor, smycken och kläder som hon och jag gör. Och jag saknar min egen mormor. Diggar den generationen. Över 85 och fortfarande med. Inget 40-talistgnäll. Snarare så att man får åka dit och dra ur henne vad hon behöver hjälp med nu när hon börjat bli småskruttig. Så jag tar Killkusinen med mig och åker över. Höststädar balkongen och fixar med hennes blommor och lite smått och gott som inte Hemtjänsten hinner med.
Vi käkar lunch ihop och jag sätter Killkusinen på att diska. Troligen första gången det har hänt honom. Någonsin. Mormor kommer chockad ut till mig på balkongen "han diskar". Fast egentligen är mormor och jag eniga. Killkusinen har däremot en annan uppfostran. Eller brist på sådan. Inte hans fel, men hans mors. Småsaker som han inte tänker på men som folk reagerar på. Som att han morsar på mormor, för att sedan direkt dunsa in och attackerar godisskålen och bläddra i tidningen. Istället för att kolla läget och höra om det är något hans mormor behöver hjälp med. För även om hon är fantastisk för sin ålder så börjar åldern ta ut sin rätt och hon behöver hjälp. Men hon är av den sorten som har svårt för att be om den. Vill inte vara till besvär.
Hon skiner upp när jag berättar om mina nya skor. Ber mig beskriva dem i detalj. Jag lovar att ta med dem och visa upp dem när jag sulat om dem. Lite fascinerande att hon kan vara lika intresserad av kläder och skor som jag och mina kompisar. Om inte mer. Märker hur hon liksom piggnar till när hon får lite positiv stimulans. Men hon har tacklat av det senaste året och jag oroar mig för henne. Hennes dotter Curlingmamman har redan börjat ojja sig över att det kommer bli en massa jobbigt pappersarbete när hon går bort. Själv vill jag bara be henne hålla tyst. Fokusera på nuet. Ge mormor en så bra tid som möjligt, av det som är kvar.
Lördag:
Tog med Killkusinen och åkte hem till mormor. Hans mormor som jag liksom har adopterat lite. Eller hon mig. För hon har inget tjejbarnbarn som gillar blommor, smycken och kläder som hon och jag gör. Och jag saknar min egen mormor. Diggar den generationen. Över 85 och fortfarande med. Inget 40-talistgnäll. Snarare så att man får åka dit och dra ur henne vad hon behöver hjälp med nu när hon börjat bli småskruttig. Så jag tar Killkusinen med mig och åker över. Höststädar balkongen och fixar med hennes blommor och lite smått och gott som inte Hemtjänsten hinner med.
Vi käkar lunch ihop och jag sätter Killkusinen på att diska. Troligen första gången det har hänt honom. Någonsin. Mormor kommer chockad ut till mig på balkongen "han diskar". Fast egentligen är mormor och jag eniga. Killkusinen har däremot en annan uppfostran. Eller brist på sådan. Inte hans fel, men hans mors. Småsaker som han inte tänker på men som folk reagerar på. Som att han morsar på mormor, för att sedan direkt dunsa in och attackerar godisskålen och bläddra i tidningen. Istället för att kolla läget och höra om det är något hans mormor behöver hjälp med. För även om hon är fantastisk för sin ålder så börjar åldern ta ut sin rätt och hon behöver hjälp. Men hon är av den sorten som har svårt för att be om den. Vill inte vara till besvär.
Hon skiner upp när jag berättar om mina nya skor. Ber mig beskriva dem i detalj. Jag lovar att ta med dem och visa upp dem när jag sulat om dem. Lite fascinerande att hon kan vara lika intresserad av kläder och skor som jag och mina kompisar. Om inte mer. Märker hur hon liksom piggnar till när hon får lite positiv stimulans. Men hon har tacklat av det senaste året och jag oroar mig för henne. Hennes dotter Curlingmamman har redan börjat ojja sig över att det kommer bli en massa jobbigt pappersarbete när hon går bort. Själv vill jag bara be henne hålla tyst. Fokusera på nuet. Ge mormor en så bra tid som möjligt, av det som är kvar.
Tuesday, September 18, 2007
Sånt där trist
En bekant som fått hjärtproblem. Blir besök ikväll. Troligen inget superallvarligt. Men å andra sidan brukar man ju behöva vara halvdöd innan man läggs in på ett svenskt sjukhus...
Uppdatering:
Jodå vi åkte dit, tog med mig Killkusinen som också känner henne. Med smink och lite annat smått hon inte hann få med sig. Som Killkusinen inte för sitt liv kunde fatta varför hon skulle behöva där. Men som hon uppskattade. Fixade hennes frisyr, fikade o småpratade. Hon fick vara kvar över natten men det verkar ha gått efter omständigheterna bra och hon är vid gott mod.
Uppdatering:
Jodå vi åkte dit, tog med mig Killkusinen som också känner henne. Med smink och lite annat smått hon inte hann få med sig. Som Killkusinen inte för sitt liv kunde fatta varför hon skulle behöva där. Men som hon uppskattade. Fixade hennes frisyr, fikade o småpratade. Hon fick vara kvar över natten men det verkar ha gått efter omständigheterna bra och hon är vid gott mod.
Monday, September 17, 2007
Dvärgfobi?
Blues
Lågvatten. Sprickor i det där känslomässiga pansaret man behöver bära i Storstadsvardagen. Oro. Jobb. En skruttig mormor. Saker som hänger i luften. H som låter lite låg med. Som snart kommer att åka på en årlig resa. Som jag hade kunnat följa med på om han hade fått som han velat.
Dåligt samvete för att jag inte kan klara allt och alla. Inte alltid. Ibland behöver jag ladda mina egna batterier. För att orka. Och jag vet att det inte är världens bästa idé att prata med H just nu. My defences are down. Och han är slipad nog att säga precis rätt saker. Fan.
Dåligt samvete för att jag inte kan klara allt och alla. Inte alltid. Ibland behöver jag ladda mina egna batterier. För att orka. Och jag vet att det inte är världens bästa idé att prata med H just nu. My defences are down. Och han är slipad nog att säga precis rätt saker. Fan.
Friday, September 14, 2007
Bye Bye
>"My knight in shining armor turned out to be a loser in aluminum foil" "You'll find what's left of us in a cloud of dust on highway four.." Moha ha ha. Nu helg.
Hard Word-Istället för fredagsflipp
Jobbstrul. Önskar jag också kunde skylla allt på tekniken, vidarekoppla allt till mobilen och gå hem..
Thursday, September 13, 2007
Mittiveckan shopping II
Tar adjö av kompis och beger mig på hemväg emot en efterlängtad middag, blev liten lunch och kompis är inte direkt ätartypen. Alls. På väg hem, förbi fina varuhuset springer jag på en annan kompis kille. Han vars arbetskläder mest består av Armani kostymer. Han hejdar mig. Är på väg att köpa lite kläder inför en nära förestående resa och behöver smakråd. Han är en snäll, avslappad kille. Med en high maintenance tjej som jag känner. En tjej med ganska bestämda åsikter. Om vad som är god smak och inte. Som gärna bistår sin sambo med den stil hon anser att han saknar.
Nyligen hade han försökt ekipera sig på egen hand. Glad i hågen hade han anlänt hem fullastad med påsar och inväntat beröm för sitt initiativ. Det hade inte fallit väl ut. Slokörad hade han fått återvända till butiken och lämna tillbaks varenda plagg.
Nu måste han snabbt hitta ett visst plagg. Problemet är att hans tjej befinner sig i en annan stad ett par dagar. Så nu stod allt hopp till mig. Ville jag följa med som smakråd? Självfallet kunde han bjuda på sushi* sen. Som tack för hjälpen.
Klassiskt fall av shopping emergency. Klart man ställer upp. Vi travar in i den där butiken som börjar på Hugo. Killen är 30+ och livrädd för att klä sig för gammalt bara för att hans jobb har strikt klädkod. Så får han syn på en backslick-valp i öfvre tonåren som provar och hänger tillbaks en kavaj. Oroligt frågar han valpen om han inte gillade kavajen. Valpen ler artigt och svarar, "-Jo, visst var den okej. Men jag kände mig lite väl som min pappa i den..."
Kompis pojkvän ryggar förskräckt tillbaks inför tanken att se ut som någons pappa. Strax innan stängning hittar vi en annan snygg kavaj. Lite engelsk stil sådär. Jag peppar honom, försäkrar att den sitter snyggt, att färgen matchar hans ögon. Att hans tjej kommer godkänna den. Lite rörande att en kille som är så tuff på jobbet kan vara så osäker när det gäller andra saker. Tacksam för hjälpen tar han den. På öppet köp** för säkerhets skull.
* Han vet att jag är sushi beroende. Vi lunchar då och då på samma sushiställe.
** Subject to girlfriend approval som det så fint heter.
Nyligen hade han försökt ekipera sig på egen hand. Glad i hågen hade han anlänt hem fullastad med påsar och inväntat beröm för sitt initiativ. Det hade inte fallit väl ut. Slokörad hade han fått återvända till butiken och lämna tillbaks varenda plagg.
Nu måste han snabbt hitta ett visst plagg. Problemet är att hans tjej befinner sig i en annan stad ett par dagar. Så nu stod allt hopp till mig. Ville jag följa med som smakråd? Självfallet kunde han bjuda på sushi* sen. Som tack för hjälpen.
Klassiskt fall av shopping emergency. Klart man ställer upp. Vi travar in i den där butiken som börjar på Hugo. Killen är 30+ och livrädd för att klä sig för gammalt bara för att hans jobb har strikt klädkod. Så får han syn på en backslick-valp i öfvre tonåren som provar och hänger tillbaks en kavaj. Oroligt frågar han valpen om han inte gillade kavajen. Valpen ler artigt och svarar, "-Jo, visst var den okej. Men jag kände mig lite väl som min pappa i den..."
Kompis pojkvän ryggar förskräckt tillbaks inför tanken att se ut som någons pappa. Strax innan stängning hittar vi en annan snygg kavaj. Lite engelsk stil sådär. Jag peppar honom, försäkrar att den sitter snyggt, att färgen matchar hans ögon. Att hans tjej kommer godkänna den. Lite rörande att en kille som är så tuff på jobbet kan vara så osäker när det gäller andra saker. Tacksam för hjälpen tar han den. På öppet köp** för säkerhets skull.
* Han vet att jag är sushi beroende. Vi lunchar då och då på samma sushiställe.
** Subject to girlfriend approval som det så fint heter.
Mittiveckan shopping I
Kompade ut lite tidigare igår för en sedan länge utlovad shopping med tjejkompis. Som har mer pengar men färre kilon* än de flesta jag känner, inte alltför olik Jennifer Love Hewitt. Således skapare av både en hel del panik och komplex hos andra tjejer. En ganska speciell tjej som kan vara kul att umgås med men inte avslappnad nog att tillhöra min allra innersta krets. Även om hon lärt sig att inte dissa folk alltför hårt när jag är i närheten.
Att umgås med henne känns ibland lite som att hänga med den coolaste tjejen i plugget. Lite smickrande samtidigt som man inte riktigt kan slappna av och vara sig själv, för man har fullt upp med att leva upp till sitt allra snyggaste smartaste, jag.
Jag känner många tjejer som helt enkelt inte orkar umgås med henne. För att hon kan få även den snyggaste normalsmala tjejs självförtroende kört i botten. För att folk undrar vad hon kommer att säga om dem. Själv brukar jag gilla mig själv tillräckligt för att inte ha ett problem med det. Men just igår kände jag mig som Heffaklumpen. Med minimal klädbudget. I jämförelse. Så det var bara full stridmundering som gällde. Office bitch. För att ens komma i närheten.
En av fördelarna med att umgås med henne är dock att hon har superkoll på allt dyrt och fint. Med henne i släptåg känns det självklart att klampa in på studiebesök även i de snobbigaste boutiquer. Självfallet har hon något plagg på sig därifrån. Kanske inte årets kollektion men ändå. Så vi trippar runt och nyper tankfullt i fina tyger med en decimal för mycket för min smak. Jag dröjer drömskt vid några Jimmy Choo* skor innan jag motvilligt sällar mig till de mer modesta butiker vi pöbel patrask vanligen frekventerar. Det går det med. Roligt hade vi också.
Förälskar mig i ett annat par. Stövletter. Sju cm klack. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag riktigt såg hur de små liven bara stod där och väntade på att få följa med hem. Köp dem, sa kompis. Höst/Vinterskor? sa jag och tittade tveksamt på den ytterst oräfflade sulan. Låt sula om dem, sa kompis med stenkollen. Så får det bli. Så nu har jag ett par nya skor. Minus sula. Tills jag hunnit till skomakaren.
Sen går och dricker macchiato. Lite sminktips och allmänt småprat som avrundning.
*Skitsmal. Modellsmal. Men inte riktigt size zero sjuklig.
** Jimmy vemdå?
http://tv4.se/mode/473500.html
Att umgås med henne känns ibland lite som att hänga med den coolaste tjejen i plugget. Lite smickrande samtidigt som man inte riktigt kan slappna av och vara sig själv, för man har fullt upp med att leva upp till sitt allra snyggaste smartaste, jag.
Jag känner många tjejer som helt enkelt inte orkar umgås med henne. För att hon kan få även den snyggaste normalsmala tjejs självförtroende kört i botten. För att folk undrar vad hon kommer att säga om dem. Själv brukar jag gilla mig själv tillräckligt för att inte ha ett problem med det. Men just igår kände jag mig som Heffaklumpen. Med minimal klädbudget. I jämförelse. Så det var bara full stridmundering som gällde. Office bitch. För att ens komma i närheten.
En av fördelarna med att umgås med henne är dock att hon har superkoll på allt dyrt och fint. Med henne i släptåg känns det självklart att klampa in på studiebesök även i de snobbigaste boutiquer. Självfallet har hon något plagg på sig därifrån. Kanske inte årets kollektion men ändå. Så vi trippar runt och nyper tankfullt i fina tyger med en decimal för mycket för min smak. Jag dröjer drömskt vid några Jimmy Choo* skor innan jag motvilligt sällar mig till de mer modesta butiker vi pöbel patrask vanligen frekventerar. Det går det med. Roligt hade vi också.
Förälskar mig i ett annat par. Stövletter. Sju cm klack. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag riktigt såg hur de små liven bara stod där och väntade på att få följa med hem. Köp dem, sa kompis. Höst/Vinterskor? sa jag och tittade tveksamt på den ytterst oräfflade sulan. Låt sula om dem, sa kompis med stenkollen. Så får det bli. Så nu har jag ett par nya skor. Minus sula. Tills jag hunnit till skomakaren.
Sen går och dricker macchiato. Lite sminktips och allmänt småprat som avrundning.
*Skitsmal. Modellsmal. Men inte riktigt size zero sjuklig.
** Jimmy vemdå?
http://tv4.se/mode/473500.html
Maroon 5 - Wake Up Call
Dagens låt på hjärnan. Manusversionen. Ville ju inte att ni skulle sätta kaffet i vrångstrupen. Eller nåt.
Wednesday, September 12, 2007
På gymet
Nytt tuffare pass. Ledd av en mycket tuff tjej. Det pratades om äppelform och buns of steel. Det annmodades höga knän, hårda kicks och högt tempo. Me like. Åsså uppmaningen >"Ni som har något kvar att ge kör dubbla tempot nu på slutet". Har jag någonsin kunnat motstå en utmaning? Tog jag i så jag sträckte något? You bet. Och jag som lovat att linka runt stan med kompis idag efter jobbet...
Tuesday, September 11, 2007
Jag fick dealen!
Vore det hemskt omoget av mig om jag röjde av skrivbordet och segerdansade lite på det?
Monday, September 10, 2007
Mötesmåndag
Övertid på en måndagkväll. Åsså är det inte ens säkert att det blir något i slutänden, att kunden väljer oss. Ja si, det är roligt nästan jämt...
Friday, September 07, 2007
Sen i lördags II
Nån Smirnoff senare blir det dans i en mysig lokal. Seriöst med musikanläggning och allt. Från början är det bara kul och avslappnat. Dansa ett helt gäng och glömma vardagen för en stund, sådär som jag älskar att göra. Jag har nogsamt undvikit min bordskavaljer, han börjar bli lite väl efterhängsen vartefter kvällen lider och jag har ingen större lust att dansa hemsnickrad salsa med honom.
Killen som kände igen mig från en tidigare fest är mer försynt. Jag känner igen hans "jag skulle vilja komma fram och prata med dig men jag vågar inte riktigt" blickar. När jag lösgör mig ur kompisgänget vågar han sig slutligen fram och prata. Han är trevlig, har ett sånt där lugnt avslappnat sätt och jag minns lite mer när han berättar vad han jobbar med. Minns att jag tyckte han var vettig på nåt sätt då med. Nu är han dessutom som en av festens fyllechaffisar, spik nykter.
Min bordskavaljer däremot är allt annat än nykter. Efter ett tag bestämmer han sig för att skippa det sociala finliret och helt enkelt grabba tag i en lämplig dam han känner för att dansa med. Han är stor och stark och jag lättar nästan från golvet när han drar med mig. Han är egentligen en hyfsad dansare men en som gärna briljerar med sina moves.Briljerar som i att böja tjejen duktigt bakåt.
Såg hur det såg ut med en tjej han dansade med tidigare. En tjej som dansat klassisk balett 11 år. Hon såg lite smårädd ut. Nu hade han dessutom tankat upp promillen en del. Jag förutsåg bruten rygg och annat elände när han drar iväg mig med orden: "hur vig är du?" Det är precis hur pinsamt som helst för han ska naturligtvis visa alla hur himla duktig han är och alla ska titta på oss. Jag hänger med så gott jag kan men bestämmer att det räcker med en låt¤ Smiter sedan iväg för att leta reda på min tjejkompis som gått i förväg till en annan byggnad.
Han hittar naturligtvis på nån dum ursäkt för att följa med. Har ingen större lust att traska iväg i mörkret med honom. Utbyter en blick med killen från den tidigare festen;"Den trevlige." Han fattar direkt och hänger på han med. Bordskavaljeren ger tillslut upp och åker hem. Värdinnan ursäktar honom med att han verkligen inte brukar hålla på sådär. Han skämdes nog duktigt dagen efter.. Jag och den trevlige killen står kvar och pratar en stund. Jag och kompis ska sova kvar. Han ska köra hem är det tänkt.
Han frågar om han får ringa mig nästa gång han är i stan (han åker dit på jobb ibland.) Jag tvekar. Klockan är halvfyra och jag står på en gårdsplan mitt ute i ingenstans och funderar på hur jag finkänsligt ska förklara att jag möjligen kan tänka mig att träffa honom igen. Som kompis. Tillslut gör jag ett undantag och ger honom mitt mobil nummer med förhoppning om att jag inte ska behöva byta ut det inom snar framtid.
¤ Fast egentligen hade det räckt med ingen alls.
Killen som kände igen mig från en tidigare fest är mer försynt. Jag känner igen hans "jag skulle vilja komma fram och prata med dig men jag vågar inte riktigt" blickar. När jag lösgör mig ur kompisgänget vågar han sig slutligen fram och prata. Han är trevlig, har ett sånt där lugnt avslappnat sätt och jag minns lite mer när han berättar vad han jobbar med. Minns att jag tyckte han var vettig på nåt sätt då med. Nu är han dessutom som en av festens fyllechaffisar, spik nykter.
Min bordskavaljer däremot är allt annat än nykter. Efter ett tag bestämmer han sig för att skippa det sociala finliret och helt enkelt grabba tag i en lämplig dam han känner för att dansa med. Han är stor och stark och jag lättar nästan från golvet när han drar med mig. Han är egentligen en hyfsad dansare men en som gärna briljerar med sina moves.Briljerar som i att böja tjejen duktigt bakåt.
Såg hur det såg ut med en tjej han dansade med tidigare. En tjej som dansat klassisk balett 11 år. Hon såg lite smårädd ut. Nu hade han dessutom tankat upp promillen en del. Jag förutsåg bruten rygg och annat elände när han drar iväg mig med orden: "hur vig är du?" Det är precis hur pinsamt som helst för han ska naturligtvis visa alla hur himla duktig han är och alla ska titta på oss. Jag hänger med så gott jag kan men bestämmer att det räcker med en låt¤ Smiter sedan iväg för att leta reda på min tjejkompis som gått i förväg till en annan byggnad.
Han hittar naturligtvis på nån dum ursäkt för att följa med. Har ingen större lust att traska iväg i mörkret med honom. Utbyter en blick med killen från den tidigare festen;"Den trevlige." Han fattar direkt och hänger på han med. Bordskavaljeren ger tillslut upp och åker hem. Värdinnan ursäktar honom med att han verkligen inte brukar hålla på sådär. Han skämdes nog duktigt dagen efter.. Jag och den trevlige killen står kvar och pratar en stund. Jag och kompis ska sova kvar. Han ska köra hem är det tänkt.
Han frågar om han får ringa mig nästa gång han är i stan (han åker dit på jobb ibland.) Jag tvekar. Klockan är halvfyra och jag står på en gårdsplan mitt ute i ingenstans och funderar på hur jag finkänsligt ska förklara att jag möjligen kan tänka mig att träffa honom igen. Som kompis. Tillslut gör jag ett undantag och ger honom mitt mobil nummer med förhoppning om att jag inte ska behöva byta ut det inom snar framtid.
¤ Fast egentligen hade det räckt med ingen alls.
Sen i lördags..I
Nyduschade och lagom uppklädda styr jag och kompis kosan bort från Storstaden för "inflyttningsfesten" i kompis nya hus. Då vägbeskrivningen abrupt avslutades med ett..." föressten, det är nog bäst att ni möter upp folk som varit hit förut på vägen, annars kommer ni inte hitta fram innan festen är slut" saktar vi in vid en busshållsplats där ett gäng lantis snorungar just baxar ett oroväckande stort antal flak öl från bussen.
Som väl är visar det sig vara en bit kvar till vår fest. En låångbit. Vi börjar förstå att vi inte skulle hittat dit utan våra guider. Efter en halv evighet på kurviga grusvägen som gud glömde är vi äntligen framme och kan kolla in nya plejset. Landet. Stort boningshus och flera småbyggnader. Spår av hästhållning. Supernajs lantisnostalgi för två Storstadstjejer.
Ett stort gäng människor har redan anlänt och jag kan snabbt konstatera att det inte är så många jag känner. Så det blir det vanliga. Hälsa på folk, med så få ord som möjligt presentera sitt namn och relation till värdparet. Jag är värdelös på namn och glömmer hälften på direkten¤. Ansikten däremot brukar jag komma ihåg.
Jag tycker därför det är något vagt bekant med killen jag just sträcker fram handen för att presentera mig för. Han däremot har full koll. För enligt honom stod vi och pratade rätt länge på en annan fest. För två år sedan. När han säger det minns jag vagt en rätt trist tillställning, exet var bortrest och jag var mer eller mindre tvungen att gå. Däremot har jag inte den blekaste aning om vad vi pratade om. Men han verkar för all del snäll och opsykopatig så jag ler förvirrat och tänker att det kanske ger sig under kvällen.
Så blir det middag. Bordsplacering, av typen noga uttänkt. Nära en engelspråkig tjej och en supertrevlig artig sambokille. Med en till en början trevlig kille som bordskavaljer. Lite väl kaxig kanske, men trevlig. Sedan:
* Jag vidgar mitt ordförråd (nytt fult ord på främmande språk.)
* Jag får höra allt om bordskavaljerns aktieklipp. Några glas senare får jag höra illasinnat skvaller och lösa rykten om ett mellanstort företag. Av typen "om jag säger att h a n är chef på den avdelningen förstår du hur illa ställt det är"(insert menande ögonkast mot personen ifråga.)
* Jag blir sedan indragen i en hetsig "tjejerna mot killarna diskussion" som slutar oavgjort.
* Får frågan om jag har barn? (naturligtvis av en lantis. Tror ni jag pratade mer med honom sen?)
* Tjejkompis försöker lura mig att dela vin med henne. Med ursäkten att bag-in-box vin inte håller sig... Jag har däremot snöat in på öl-cider-smirnoff spåret och håller mig till det.
¤ Och det är därför tur att det finns visitkort i arbetslivet. Då funkar det. Eller om nån har ett ovanligt namn.
Som väl är visar det sig vara en bit kvar till vår fest. En låångbit. Vi börjar förstå att vi inte skulle hittat dit utan våra guider. Efter en halv evighet på kurviga grusvägen som gud glömde är vi äntligen framme och kan kolla in nya plejset. Landet. Stort boningshus och flera småbyggnader. Spår av hästhållning. Supernajs lantisnostalgi för två Storstadstjejer.
Ett stort gäng människor har redan anlänt och jag kan snabbt konstatera att det inte är så många jag känner. Så det blir det vanliga. Hälsa på folk, med så få ord som möjligt presentera sitt namn och relation till värdparet. Jag är värdelös på namn och glömmer hälften på direkten¤. Ansikten däremot brukar jag komma ihåg.
Jag tycker därför det är något vagt bekant med killen jag just sträcker fram handen för att presentera mig för. Han däremot har full koll. För enligt honom stod vi och pratade rätt länge på en annan fest. För två år sedan. När han säger det minns jag vagt en rätt trist tillställning, exet var bortrest och jag var mer eller mindre tvungen att gå. Däremot har jag inte den blekaste aning om vad vi pratade om. Men han verkar för all del snäll och opsykopatig så jag ler förvirrat och tänker att det kanske ger sig under kvällen.
Så blir det middag. Bordsplacering, av typen noga uttänkt. Nära en engelspråkig tjej och en supertrevlig artig sambokille. Med en till en början trevlig kille som bordskavaljer. Lite väl kaxig kanske, men trevlig. Sedan:
* Jag vidgar mitt ordförråd (nytt fult ord på främmande språk.)
* Jag får höra allt om bordskavaljerns aktieklipp. Några glas senare får jag höra illasinnat skvaller och lösa rykten om ett mellanstort företag. Av typen "om jag säger att h a n är chef på den avdelningen förstår du hur illa ställt det är"(insert menande ögonkast mot personen ifråga.)
* Jag blir sedan indragen i en hetsig "tjejerna mot killarna diskussion" som slutar oavgjort.
* Får frågan om jag har barn? (naturligtvis av en lantis. Tror ni jag pratade mer med honom sen?)
* Tjejkompis försöker lura mig att dela vin med henne. Med ursäkten att bag-in-box vin inte håller sig... Jag har däremot snöat in på öl-cider-smirnoff spåret och håller mig till det.
¤ Och det är därför tur att det finns visitkort i arbetslivet. Då funkar det. Eller om nån har ett ovanligt namn.
Thursday, September 06, 2007
I fredags ja...
Det började inte så bra. Chockvågorna från torsdagens avslöjande hade knappt hunnit lägga sig innan det var dags att ladda för en sedan länge planerad utgång. En coolpack på ögonen och snabb omsminkning. Sedan möta upp gänget utanför den Gröna Lunden. Middag. Femkamp.
Först middag på Grönan. Vårt gäng och fem miljoner grabb/jobb gäng. Något restaurangorganisatoriskt geni hade kommit på idén om gemensam toa. Så jag och tjejkompis får genomlida hur ett gäng överförfriskade snubbar låter i toakön. Vi kommer in. En kille är inne på toa. Hans fem polare står utanför och kommunicerar på det sätt som bara ett gäng lätt förfriskade tjugonåntingåriga grabbs kan göra:
"-Nöööh...eru klar snart? Fan..öh göör du därinne?"
"-Öh, vafan skaru komma in och hjälpa mig eller?"
"-Nä, den lille får du fan hålla i själv!" (insert rått asgarv från polarna.)
Killen kommer ut och blir aningens röd om kinderna när han inser att det nu står ett gäng tjejer i kön med...
Jag och tjejkompis suckar och himlar med ögonen. Rätt glada att vi inte behövt göra lumpen med en massa snubbar.
Så delar vi upp oss i femkampslag. Seriösa. Taggade.Tävlingsinstinkten vaknar när jag hamnar bredvid kompis killes polare. Han som jag tidigare uppfattat som ganska dryg men ikväll ska ändra åsikt om. Kanske var han bara lite osäker förut, för ikväll är han avslappnad och ganska kaxigt kul. Exakt en sån motståndare jag behöver för att jag ska morska upp mig och ge järnet. Jag tar det lugnt med drickat och det går bra. Jättebra. Tills luftgevären, där jag fumlar lite innan jag får in tekniken och avslutar med bullseye. Här försöker jag och övriga tjejer lansera teorin om att de i sällskapet som gjort lumpen borde få dricka en extra öl innan skyttegrenarna. För att jämna ut oddsen för oss andra.
Sen misslyckas jag kapitalt med att skjuta slangbella. Som den goda förlorare jag inte är kan jag ha fräst något i stil med "jag är tjej ju, tjejer skjuter inte slangbella." Så är det dags att sätta basketbollar i korgar och jag får äntligen höra de ljuvaste ord en finnig femkamps personal kan yttra:"kom igen nu tjejen, du utklassar honom ju!"Och det gör jag. För jag lever fortfarande i tron att jag egentligen skulle kunnat bli basketproffs*.
Sen kommer min paradgren, där det ska bankas grodor för kung och fosterland. Jag knappar in men slutar på tredjeplats** av 7 stycken. Men jag slår killkompisen. Sen traskar vi runt och åker lite. En tjejkompis köper rosa sockervadd. Jag och annan tjej åker bläckfisken. Jag av nostalgiska skäl. Hon för att "man får plats med handväskan" i den. Vi garvar åt hennes kommentar och känner oss skitgamla bland alla fjortisar. Sen skjutsar hon oss hem genom stan med nya Cd:n på högsta volym och livet känns ganska okej. En stund.
* Gillade basket i skolan. För kort för att spela vidare i nåt lag sas det. Trots att jag framhöll hur duktig jag var på att hoppa. Fortfarande lite sur över det.
** Nån som vet var man kan hitta en decent slangbella att tjyvträna med hemma? För då jädrar...
Först middag på Grönan. Vårt gäng och fem miljoner grabb/jobb gäng. Något restaurangorganisatoriskt geni hade kommit på idén om gemensam toa. Så jag och tjejkompis får genomlida hur ett gäng överförfriskade snubbar låter i toakön. Vi kommer in. En kille är inne på toa. Hans fem polare står utanför och kommunicerar på det sätt som bara ett gäng lätt förfriskade tjugonåntingåriga grabbs kan göra:
"-Nöööh...eru klar snart? Fan..öh göör du därinne?"
"-Öh, vafan skaru komma in och hjälpa mig eller?"
"-Nä, den lille får du fan hålla i själv!" (insert rått asgarv från polarna.)
Killen kommer ut och blir aningens röd om kinderna när han inser att det nu står ett gäng tjejer i kön med...
Jag och tjejkompis suckar och himlar med ögonen. Rätt glada att vi inte behövt göra lumpen med en massa snubbar.
Så delar vi upp oss i femkampslag. Seriösa. Taggade.Tävlingsinstinkten vaknar när jag hamnar bredvid kompis killes polare. Han som jag tidigare uppfattat som ganska dryg men ikväll ska ändra åsikt om. Kanske var han bara lite osäker förut, för ikväll är han avslappnad och ganska kaxigt kul. Exakt en sån motståndare jag behöver för att jag ska morska upp mig och ge järnet. Jag tar det lugnt med drickat och det går bra. Jättebra. Tills luftgevären, där jag fumlar lite innan jag får in tekniken och avslutar med bullseye. Här försöker jag och övriga tjejer lansera teorin om att de i sällskapet som gjort lumpen borde få dricka en extra öl innan skyttegrenarna. För att jämna ut oddsen för oss andra.
Sen misslyckas jag kapitalt med att skjuta slangbella. Som den goda förlorare jag inte är kan jag ha fräst något i stil med "jag är tjej ju, tjejer skjuter inte slangbella." Så är det dags att sätta basketbollar i korgar och jag får äntligen höra de ljuvaste ord en finnig femkamps personal kan yttra:"kom igen nu tjejen, du utklassar honom ju!"Och det gör jag. För jag lever fortfarande i tron att jag egentligen skulle kunnat bli basketproffs*.
Sen kommer min paradgren, där det ska bankas grodor för kung och fosterland. Jag knappar in men slutar på tredjeplats** av 7 stycken. Men jag slår killkompisen. Sen traskar vi runt och åker lite. En tjejkompis köper rosa sockervadd. Jag och annan tjej åker bläckfisken. Jag av nostalgiska skäl. Hon för att "man får plats med handväskan" i den. Vi garvar åt hennes kommentar och känner oss skitgamla bland alla fjortisar. Sen skjutsar hon oss hem genom stan med nya Cd:n på högsta volym och livet känns ganska okej. En stund.
* Gillade basket i skolan. För kort för att spela vidare i nåt lag sas det. Trots att jag framhöll hur duktig jag var på att hoppa. Fortfarande lite sur över det.
** Nån som vet var man kan hitta en decent slangbella att tjyvträna med hemma? För då jädrar...
Wednesday, September 05, 2007
Andreas Johnson - A little bit of Love
Så illa var det att jag tyckte att den här låten var bra. I fredags. Was in chock. Nu bättre.
Gårdagskvällen, biokväll
Jo, jag ska skriva om helgen. Men först gårdagskvällen. Blev bio och sedan ett glas på en mysig pub. Lite välbehövligt tjejsnack. Såg filmen: "Underbar och älskad av alla-och på jobbet går det också jättebra" om den arbetslösa skådespelarskan Bella som ljuger ihop lite akrobatiska färdigheter för att få jobb på Dramaten .
Börjar lite halvpinsamt men tar sig och blir en riktigt kul film med Reine Brynolfsson mfl som spelar sig själva. Var lite tveksam till Martina Haag innan jag såg filmen. Men nu säger jag bara; Hatten av. Fatta att tjejen har skrivit ett filmmanus med sig själv i huvudrollen. Skrivit in alla sina gamla misstag och jobbsökerier. Skrivit in både Micke Persbrandt och en massa kul scener med en snygg dansk skådis* i handlingen. Snyggt jobbat Martina. Och attans att jag inte kom på det själv.
*Nicolaj Coster Waldau. Killen på bilden.
Tuesday, September 04, 2007
Back on track
I morgon får ni höra allt om den fulltecknade förra helgen. Om vild dans och om hurvida jag bröt mot min policy att inte ge ut mitt nummer eller inte. Nu ska jag snart ge mig ut i regn och rusk för att roa hitrest kompis med Storstadslivets fröjder. Har jag tur tycker hon att vädret är för kallt för uteliv och vill gå på bio istället. Hon bestämmer, det blir min födelsedagspresent till henne.
Du
Som läste. Om du dessutom läser det här har du brutit vår överenskommelse och bevisat att jag inte kan lita på dig. Det var inte att du hittade min blogg utan hur. Inte vad jag skrev om dig heller, mer att du fann ett hörn av mig jag inte hade tänkt mig att dela med dig. Jag står som du vet för vad jag skrivit. Försöker hålla mig till att skriva om människor på ett sätt som jag själv skulle tolerera att bli omskriven. Du säger att jag borde utveckla mitt skrivande. Jag svarar att det är just det jag gör. På mitt vis. Inte på ditt som räknas i pengar. Jag väljer att inte lägga mer energi på att göra en stor sak av detta. Vi går vidare. Bloggen får leva ett tag till. Känner jag att jag börjar censurera mig själv i för stor utsträckning kommer jag att följa Simon eller Snubbens råd. Men att skriva kommer jag att fortsätta med. På ett eller annat sätt.
Till sist. Tack för alla uppmuntrande kommentarer, ni är guld värda!
The Blogg. To be continued....
Till sist. Tack för alla uppmuntrande kommentarer, ni är guld värda!
The Blogg. To be continued....
Subscribe to:
Posts (Atom)