Blues

Lågvatten. Sprickor i det där känslomässiga pansaret man behöver bära i Storstadsvardagen. Oro. Jobb. En skruttig mormor. Saker som hänger i luften. H som låter lite låg med. Som snart kommer att åka på en årlig resa. Som jag hade kunnat följa med på om han hade fått som han velat.

Dåligt samvete för att jag inte kan klara allt och alla. Inte alltid. Ibland behöver jag ladda mina egna batterier. För att orka. Och jag vet att det inte är världens bästa idé att prata med H just nu. My defences are down. Och han är slipad nog att säga precis rätt saker. Fan.