Torsdagskväll i Storstaden I

På väg hem från jobbet, jag och huvudvärken. När det slår mig att jag knappt har ätit något under dagen. Måste skärpa mig där. Glider in för att nappa take-away på en asiatisk restaurang på hemvägen. Currygryta.

Springer på en bekant från jobbsammanhang. Bekant av typen 35+ årig mellanchef* som trots att alla andra inser att han nått så långt som han någonsin kommer att nå, har mycket höga tankar om sig själv. Tankar som han gärna delger sin omgivning samtidigt som han uttalar sig drygt och nedlåtande om andra i branschen.

Nu har han, sitt företags Stöttepelare minsann sagt upp sig. Så nu kommer korthuset att falla anförtror han mig. Jag ler huvudvärksmatt och låter honom jiddra på om vilka förträffliga nya möjligheter** det kommer att innebära.
Jag undrar om han har någon aning om hur utomordentligt fånig jag tycker att han är. Illasittande kavaj, begynnande mage, inte speciellt rörligt intellekt. Inget av det i sig skulle göra honom fånig. Men parat med hans attityd är det nästan lite löjligt.

Silar gojjan och arkiverar det allmäna bransch skvallret. Vem som slutat. Vem som funderar på att röra på sig. Jag tänkte faktiskt på att ringa och höra om du var intresserad, men tänkte att du inte ville arbeta med den ledningen, säger han och syftar på en annan tjänst på sitt gamla jobb. Jag svarar att det är lugnt, inte så sugen på det nej.

Just som jag ska gå kommer hans sambo in. Självfallet måste han presentera mig. Med en lång harang om vad jag arbetar med. Fast vi har träffats på nån middag för evigheter sedan. Hon ser trött ut, ler matt emot mig. Det skulle jag också vara om jag bodde ihop med honom.


* Inte min Mellanchef. Någon annan stackares.
** Samma gamla Mellanchefsjobb. Men på ett nytt ställe, jo det blir säkert bättre. (Tills de också kommer underfund med att du är bättre på att prata än att jobba.)