Första året som singel. Anländer med Z och hennes manliga sällskap. Hinner inte mer än in genom dörren förrän jag snubblar på klonerna. Samma grabbgäng som uppenbarligen länsat Dressmans kostym och vitskjorteförråd samma dag, till det naturligtvis blåjeans. Samma frisör.
The Blues Brothers på svenska. En av dem är lite vågad och kör vitskjorta med annan krage, men annars är de identiska.
En av dem lösgör sig ur flocken och kommer fram och pratar när jag står vid baren. Efter de obligatoriska, aha du jobbar med xx och yy, frågar han mig hur baren fungerar.
Tja, vi har en bar som just nu är fri. En bartender och ett gäng människor mellan oss och honom. Antingen kan vi stå kvar här och fortsätta kasta törstigt bedjande blickar mot bartendern i hopp om att han intuitivt ska förstå. Eller också kan du imponera stort genom att fånga bartenderns uppmärksamhet åt oss båda.
Tack men nejtack. Om han är kvällens singelmeny går jag hellre hungrig. Brukar dessutom vara snäll flicka på jobbrelaterad jippon. Blir presenterad för en blond kille som Z känner istället. Väldigt trevlig och väldigt gift. Okej, det gjorde ju inte direkt ont att titta på honom om man säger så. Kändes därför lite bra när han byter så att vi kan sitta bredvid varandra under middagen. Speciellt när jag såg blicken från de damer som tänkt sig att sitta bredvid honom. Dessutom påminde han om Lejonkillen. Samma självdistans och behagliga sätt.
Skönt med människor som är trygga nog i sig själva. Lite småflört och allmän uppskattning men utan att det behöver leda till något mer än väldigt intressanta diskussioner. Med undantag av det obligatoriska minglet och visitkortsutbytandet (vilande jobberbjudande) satt vi fyra och hade det ganska trevligt.
Fick min dos av det allmänna mingel skvallret och vet nu;
* Vem som gjort vad med vem i vilket förrådsutrymme.
*Vem som snart kommer att vara borta lite för att operera brösten.
*Vems mycket udda böjelser som sägs inkludera *ryyys* blondiner
* Vem som tyvärr kommer att sluta
Blir tvångskramad av glöggfryntliga kontorsråttor (mest kvinnliga) jag förväntas känna.
När sedan Mellanchefen brister ut i den serie spastiska ryckningar han tror är dans, var det dags för askungen att fly fältet. Lämna snygga sällskapet i händerna på de elaka kontorssystrarna och gå hem och sova. Ensam.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
"...snäll flicka på jobbrelaterade jippon" - så talar en professionell yrkeskvinna!
Det vore ju osmart att ge näring åt den visklek, som uppenbarligen fungerar lika skoningslöst på din arbetsplats som i varje annan tillräckligt stor organisation?
En tanke: hur stor är den kritiska massan, hur många anställda måste det finnas på en arbetsplats innan det förment initierade skitsnacket kan börja cirkulera i viskad form?
Och du, med risk för efterräkningar, det inser jag fullt väl: hur stor andel kvinnor måste det i så fall finnas där?
Eller kan det vara så att killar viskar lika gärna och lika nedsättande som tjejer?
Usch ja.
Tänk på den tiden man inte insåg att "...snäll flicka på jobbrelaterade jippon" är en väldigt god idé.
Nåja ser med bävan fram emot årets. Förgående julfest gick jag hem efter att min dåvarande chef tog mig på häcken.
ängeln- jamen i år har du ju inget att förlora ju!:) Passa på att ha superkul och nyp chefen tillbaks..
h: Utan att säga för mycket, det här var personer från mer än mitt jobb. Lite som en storfamilj du vet, man passar på att updatera sig om vad som hänt i branschen och i vissa fall privat med de man känner lite. Man hänger med i vad som händer, var det går bra, vad som går mindre bra osv. Skitsnack finns men inte så illa på mitt kontor. Håller mig utanför det i den mån det går.
Fortsätter svara dig i ett inlägg..
"Om han är kvällens singelmeny går jag hellre hungrig."
Hahaa, lovely!
Post a Comment