H. slutet?

Igår. Som alltid när vi inte setts på ett tag tänker jag samma sak. Shit, vad snygg han är! Snygg kostym, slips, inte ett gram på fel ställe. Det blonda håret klippt i en smårufsig frisyr. Den där blandningen av buspojke och världsvan man. Odräglig och oemotståndlig. Men någonting har ändrats. Lite av magin är borta och jag kan se klart. Lyssna på den inre rösten.

Vi pratar länge, så som vi skulle ha gjort för länge sedan. Om komplikationer och variabler som killar kallar det. Känslotjafs ni vet. Hans nuvarande familj och om att börja om.

Han pratar först, erbjuder det jag tidigare ville. Det betyder så oerhört mycket att han gör. Även om jag måste tacka nej. Ser på honom och ser inte en framtid med familj och barn i honom, inte nu längre. Där har jag ändrat mig, inte han. Tror att han på något plan är lite lättad samtidigt som vi båda är lite sorgsna. Beklagar det faktum att vi inte träffades innan han skaffade familj. Då skulle vi tagit ett år och seglat ihop. Får bli i nästa liv.

Han säger att han inte heller vill mista mig som människa. Att han gärna vill hålla kontakten ändå. Inte som i vänner "i brist på bättre" utan som i vänner "för att livet vore så fattigare annars".


Det är det rätta att göra, men det svider. För inom mig bär jag osäkerheten att jag inte ska vara intressant nog att duga "bara som vän". Igår kändes det bra. Idag lite småledsen.