Dagens överambitiöse

Pratar med en kund i telefon. Det är tänkt att vi ska återkomma till honom senare idag. Men han ursäktar sig, kommer kanske att vara oanträffbar senare idag. Hans tjej är precis på väg att föda barn och de ska strax åka in till BB. Och karln ringer jobbsamtal.

Jag gratulerar. Utbrister något spontant, om att oj,oj, nämen då ska du väl inte sitta här med jobb heller? Jag kanske kan dra det här med någon kollega istället. (Underförstått, men herregud karl. Snällt att du vill avsluta allt, men skit i jobbet nu.Släpp det till kollegan. Släpp sa jag. Åk och var med din tjej istället, så du inte missar allt.)

Under tiden vi pratar ringer tjejen på mobilen. Vattnet har gått och det är dags,( nästan så att jag börjar bli sympati nervös själv i telefonen.)Men nejdå han ska inte vara borta från jobbet. Bara barnet är ute och allt gått bra kommer han fortsätta att hålla i det här..

Jag som i min naivitet trodde män var borta tio första dagarna vid ett nytt barn. Åtminstone. Att det fanns värden viktigare än jobbet.

Biter min tunga hårt för att inte säga vad jag tycker. Visst underlättar det för oss att han fortsätter jobba. Men som människa sjönk han just ett pinnhål i min aktning. Vafan, ett jobb är bara ett jobb. Men ett barn är ett litet under.