Ingen lugn fredag

Möter upp kompis från Hemstaden på stan. Hon som jag saknar ibland. Efter en tur i affärer visar det sig att ingen av oss ätit ordentlig lunch (jag lite frukt o kaffe, hennes uppdragsgivare hade matat henne med vad som säkert var trendigt men ganska oätligt.) Således fredagmiddag med Cesarsallad och vitt vin. Låt mig bara säga att kombinationen fredagströtthet+vittvin+tom mage inte är att leka med. Någonstans där formades visionen om en hyfsat lugn kväll. Kanske ett glas till på något trevligt ställe. Sedan hem. Så blev det inte.

Först paniksamtal från kompis ang planerad företagsmiddag. Dagen innan hade det upptäckts att den tilltänkta restaurangen fått problem med sitt utskänkningstillstånd. Med skräckbilder av en firmafest utan alkohol för ögonen hade hon fått jaga rätt på en ny krog. Nu var hon rädd att de enda som visade sig villiga att inkvartera ett så stort sällskap med så kort varsel skulle vara ett bottennnapp. Att torka skulle råda och hon få skulden. Jag lugnar henne. Säger att jag hört att det stället ska vara helt okej. Och om inte så är väl en av cheferna norrlänning. Han har säkert en dunk o en tratt i reserv*

Nästa samtal är från andra Hemstadsmänniskor i Storstaden. En av syrrans kompisar som har träffat en kille här i stan. En kille jag hört massor om. Bland annat att han pluggat suspekt mycket och allltför suspekta ämnen för att gå hem bland Hemstadsfolket. Således är han varken lärare, ekonom eller tekniker. Utan pluggat en massa åt det psykologiska hållet. Och såna personer är, som vi alla i Hemstaden vet, inte riktigt kloka. Just en sån person vill nu väldigt gärna träffa sin tjejs bekanta från Hemstaden. Och hans killkompisar skulle tycka det var jättekul om vi hängde med. Jag och tjejkompis ser tvekande på varandra. Tillslut kapitulerar vi inför nyfikenheten. Måste ju se om psykokillen som syrrans kompis är helt såld på ser så bra ut som det sägs.

Som en duktig assistent släpar jag solidariskt kameraväska och kompis hem till mig för att byta om. Is på ögonen. Kvällssminkning. Snygga nya skor med skaplig klack. Allt för att möta konkurrensen av kompis som köper sina byxor på barnavdelningen och egentligen skulle kunna body doubla med vilken fjortonårig modell som helst. Gracil är bara förnamnet**. Ingen som ser henne kan tro att hon faktiskt äter. Utan att spy.

En redbull kombi senare är vi på g. Förhoppningsvis är vi tillräckligt snygga för att psykopojkvännen ska glömma att se oss djupt i ögonen och försöka psykoanalysera oss som han enligt otillförlitliga rykten gör i tid och otid.



* Var "min" norrlänning som lärde mig. Folk i Storstaden går visst på vad som helst gällande norrlänningar, nästan så att jag gör det med.
** Det sägs att jag har vackra händer. Men hon har så gracila gester. Som en mänsklig gasell. Men det säger jag förståss inte till henne. Så gör man inte i Hemstaden. Istället vet hon att hon alltid kan ringa mig. Anytime. Om hon behöver prata. Detsamma vet jag att jag kan göra.