Men det var då ett tjat...

För att vissa inte ska behöva sväva i ovisshet längre.

I Lördags:

Efter att en natt bestående av att ömsom snurra runt i sängen och ömsom drömma mardrömmar om elaka tanten/flintis farbrorn i idol var det dags. Kompis ringde för att dubbelkolla. Fylld av tvekan och onda aningar klär jag mig snyggt och möter upp henne. Försäkrar henne om att om någon med våld försöker tvinga mig att gå upp på en scen o provsjunga solo inför publik, då kommer jag att falla död ner. Att det då är hennes fel.

Säger att jag följer med. Som moraliskt stöd till henne. Men jag lovar fan ingenting. Och det spelar ingen roll vad hon säger för jag kan iaf inte sjunga. Inte på riktigt. Inte som stora delar av min släkt kan.Inse dina begränsningar-innan alla andra gör det, har varit mitt motto.

Trots mina invändningar drar hon med mig. Vi kommer in i en stor sal. Får papper i handen. Kompis envisas med att vi ska sitta mitt i. Ofördelaktigt ur, smita iväg om det skulle bli pinsamt synvinkel. Jag inser att det inte finns något sätt att bara vara åskådare. Min första tanke är "hjälp, det här är en galen sångsekt och jag är fången mitt i.."

Det dras igång direkt. Några röstövningar som jag känner igen ifrån talekonstens värld. Några som jag aldrig provat förr. Vi fnissar. Grimascherar. Men konstaterar att det verkar aningen vettigt faktiskt. Kände igen tjejen som leder från andra sammanhang, tycker hon är lite för mycket ibland
.

I just det här sammanhanget gör hon dock alla rätt. Bjuder på sig själv, spexar, får folk att släppa taget om rädslan och våga sjunga ut de där tonerna man ofta tvekar på. Jag sneglar oroligt på omgivningens reaktioner, lyssnar. Not too bad. Känns kul, ovant men läskigt att inte hoppa över svårare partier jag inte tror mig klara. Åsså funkar det plötsligt.

Lite teori, mycket kul. Vi river av två klassiska rocklåtar, sedan är det över*. Jag gjorde det. Sjöng. På riktigt. Ingen fick tinnitus. Himlen föll inte ner.

Med "för vi har faktiskt sjungit, fy fan vad vi är bra..." som ett lagom "ödmjukt" soundtrack i bakhuvudet stuttsar vi därifrån. Lite småskakis men fortfarande leende korsförhör jag kompis. Hon sa att det lät bra. Det där som kom ur min mun. Sen var det dags att gå vidare. Men det är en annan historia..



*Provsjungning och introduktion. Till en kör. Med rocklåtar. Proffs som lär glada amatörer sjunga. Skitkul. Faktiskt. De kommer på tv runt jul. Dock inte med mig. Inte detta år iaf.