Dejt med en lejonkille

Det sägs att killar i lejonets tecken är de perfekta dejterna, efter helgen kan jag intyga att det stämmer. Vi träffas och tar ett glas vin i baren först, han är gentlemannen som håller upp dörrar och drar ut stolar, är uppmärksam, ger komplimanger som verkar ovanligt äkta. Han är "casual snygg" i mörkblå kavaj o skjorta utan slips, ganska likt från i somras.

Han är överförtjust över min uppenbarelse, mån om att göra ett gott intryck.
Jag är nervös innan men inser snabbt att det här kan jag ju. Det här spelet mellan man och kvinna, jag har bara suttit på avbytarbänken ett antal samboår, följt spelet på avstånd. Det är singelspelet, allt annat runtomkring jag inte kan än.

Ja, det blev en trevlig kväll. Vi åt (fråga mig inte vad, hade fullt upp med att drunkna i hans blågrönaögon). Mycket prat, mycket skratt. Senare erkänner han att han varit intresserad av mig från allra första gången vi sågs i sommras men att han inte ville säga något för att inte skrämma iväg mig, (det hade det troligen gjort, var ganska ointresserad då).

Jag är både förtjust och förvirrad. Å ena sidan wow, vilken kille. Trevlig och charmig som tusan, blandat med blyghet, humor och värme under den välartade ytan. Alla de viktiga egenskaperna.

Å andra sidan är han också känslomänniska, jag har fullt upp med att stabilisera upp mig själv ibland, skulle jag orka med ett till galet lejon i vardagen?

Jag har från första början sagt att jag inte är redo att gå in i ett nytt seriöst förhållande ännu. Han vet. Vi har pratat om det tidigare.

Ändå ringer små varningsklockor då och då, små saker han försöker luska ut.
Som om jag skulle kunna tänka mig att ha hund? (han har hund).
Som om jag skulle kunna tänka mig att bo någonannanstans än i Storstaden (han bor i en annan stad). Är jag bara nojig nu?

Jag vill ju bara leka, spela spelet. Inte leka med någons känslor.
Ha kul. Som vi hade i helgen.