Lunch med prettoparet i karriären och deras miniorer. Hade helst valts bort tillförmån för folk högre upp på min lista men än en gång krävde allmän hyfs att present skulle överlämnas.
Som den väluppfostrade flicka jag är ikläder jag mig ett leende och åker för att beundra nya huset, den fyrhjulsdrivna, de två barnen. Familjen pretto som har allt. Varsitt roligt stimulerande jobb. Två ursöta, friska, högst normala barn. Katt. Möjlighet att åka på semester.
Är de nöjda? Inte då. Vet inga som klagar så mycket som de. På hur jobbigt de har det. Hur få timmar dygnet har så att de inte hinner allt de vill. Tills det nästan säger *flärp* i skallen på mig och jag blir "kd-crazy" och vill utbrista nåt i stil med "men herregud människor ni har två friska barn, ni har varandra. Måste ni statusstressa så? Måste ni bo i ett hus ni knappt har råd med? Om svaret på frågorna är ja. Go home, count your blessings. Och sluta klaga.
Slutar med en segdragen diskussion om olika nyanser av kakelplattor, där hon velar mellan tre snarlika nyanser medan han inte kan se någon skillnad. Tror jag ska vara singel ett tag till..
*********************************************************
Söndagmiddag
Hos en kompis som flyttat utanför Storstaden, rakt ut i obygden med ny kille. Kille som är trevlig men nu beordrats lämna byggnaden p.g.a tjejmiddag. Blir god mat och en massa skvaller.
Jag samåker med Storstadstjej nr1 och Storstadstjej nr 2.
När vi ska åka har det (big suprise !) blivit mörkt. Så här lät det på väg till bilen som stod några meter bort:
nr1:- "Meeh, det é ju jättemörkt ju!"
nr2:-"Ja, herregud hur kan nån vilja bo såhär? Man ser ju ingenting alls ju!"
Ninde:-"Meeh, vilka Storstadsbrudar ni é...vänta lite" (Paus för Mc Gyver moment då jag med mobilen som ficklampa ledsagar nr1 o 2 till bilen.)
Hemresan ägnas åt att:
*Beklaga det faktum att kompisens visserligen trevliga kille, tvunget skulle komma från obygden istället för Odenplan.
* Dystert konstatera att hon visseligen saknar oss men ändå verkar trivas.
* Att oddsen för att hon ska återvända till civilisationen istället för att rota sig i den lantliga myllan är ganska dåliga.
*Nostalgiska återblickar på en tillvaro då "alla" bodde inom busshåll.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
7 comments:
Obygden rules :-)
Saknar obygden i Storstaden och Storstaden i obygden ;)
Haha, jag kräver fortfarande att alla mina polare ska bo på promenadavstånd.
The again, så är väl Helsingfors ganska mycket av en obyggd.
Peppe: Promenadavstånd, nu blir jag avis! Bodde så i en mindre stad utomlands och det var underbart att kunna promenera till allt och alla. Har rätt konferens-suddiga minnen av Helsingfors, men har för mig att ni hade fler än två hus och gatlyktor= inte obyggd:)
Promenadavstånd. Bortskämda människor...
Skulle nog på allvar inte vilja ha mina kompisar så nära. Finns inget jobbigare än "the pop-in" när man inte är sugen på besök (läs ligger under en filt och ser på Seinfeld)
FAn, jag måste skaffa ett liv...
Kompisar= folk som gärna får ligga bredvid och slötitta på Seinfeld/resp. har vett att sms:a och kolla läget innan de släntrar förbi. Bekanta o annat löst folk får gärna bo en bit bort.:)
Så sant... :-)
Post a Comment