Lugnt utanpå, stormvarning inuti. Lejonkillen har jobbat exceptionellt mycket även för någon som håller på att jobba ihjäl sig. Lite oro i botten där även om han känns sällsynt mentalt stabil och vettig. Ingen orkar i längden med att jobba till 200% sedan måste man hämta andan, tanka energi på nytt. Eller trava vidare rakt in i den berömda väggen. Vi har pratat om sånt. Han vet att jag stödjer honom. Säger att jag är gullig som bryr mig om. Backar ett steg och låter honom ta initiativ till kontakt, han skickar små stressade gulliga sms. Jag svarar. Avvaktar rätt läge när vi båda har tid och ork att ta nästa steg. Nästa steg närmare eller bortifrån varandra.
H hör av sig dessto flitigare. När han kan, vilket i princip utesluter helger. Kanske menar han allvar, har saknat mig, vill satsa på oss. Kanske saknar han bara en yngre och blondare dekoration? Kanske triggar mitt avståndstagande Jägaren i honom. Får honom att säga saker han vet att blondiner vill höra, inbilla mig att han uppskattar mig för saker som ligger bortom yta och kropp. För mitt inre. För att vi delar samma svarta humor, samma syn på så mycket i tillvaron.
Han är fantastisk, både drömmannen och en manchoidiot på en och samma gång.
Känner hur lätt det vore att halka dit, anpassa sig efter en man igen. Han ber snällt och jag överväger att strunta i morgonträningen, ändra planer för att passa honom.
Den här gången har jag dock lärt mig, skulle en kille gjort det? Inte en chans. Vad var det exet brukade säga?" Mina träningstider är heliga." Då så. Tänk som en kille. Prioritera dig själv och alla andra kommer att göra det med. Anpassa dig in i absurbdum och ingen annan behöver göra det.
Säger till H att jag inte kan ge honom några löften. Att jag inte har någon omedelbar önskan att tillhöra någon. Jag är min egen, det räcker just nu.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Du har en vilja av stål, du.
Tur att försmådda män (som gillar smarta blondiner) aldrig skulle drömma om att klä sin frustration och ångest i ord på bloggen...
Bloggar din H. också?
Vilja av stål? Nja, min vilja har ibland lägre smältpunkt än så är jag rädd. Hurdå försmådda?:)) Tror mig veta att H inte bloggar, men helt säker kan man ju aldrig vara ;)
"Försmådd" var kanske fel ord.
"Förgäves längtande efter förlösning", då?
Lät kanske väl pretentiöst, men kommer inte på någon bättre beskrivning av sinnesstämningen här på Mars.
För din relation med din "H." handlade väl om mycket mer än sex, om jag läst din blogg rätt?
Käre h, betänk att jag är blond, rentav väldigt blond och stundtals förvirrad. För vilken h talar vi nu om? Den som inte behöver längta förgäves efter förlösning om han inte vill, ety han även utan sin position och klädsel ser tillräckligt bra ut för att hans damsällskap ska få onda ögat av andra kvinnor. Eller den h som troligen läser min blogg rätt? Eller den blondin som missat frågan?
Min frågade handlade säkert på mäns egocentriska vis mest om mig själv.
Din egen "H." verkar ju reda sig bra även utan dig (i princip, menar jag) och den slutsatsen gäller nog även mig.
Men även om man är 40+ så finns ibland 16-åringens pirrande längtan där, irriterande påtaglig - och väldigt behaglig. Det bultande tonårshjärtat kan väldigt lätt kännas oförlöst.
Om sedan känslor som börjat i intellektuell och fysisk attraktion löper iväg - löper amok! - så voilà: ett pannkaksrecept värdigt Kajsa Warg.
Där är jag nu, på ruta ett. Utan bultande tonårshjärta. Överlever det med.
Bloggade ett tag under resans gång, men slutade då energin tröt. Har lovat mig själv att börja till våren igen, för skrivandet har ett egenvärde.
Ska bli författare när jag blir stor.
Aha, så det är så det ligger till:)
Post a Comment