Deppdag

Nä, hörni om man skulle ta och skita i allt. Ta sitt pick och pack och flytta ut på Landet. Kunna ha häst igen, hund katt...en flock barn så småningom. Med en alldelles vanlig händig man. En sån som kan bära en på starka händer, som är lugn o trygg i sig själv. Eller också inte. Snavar hem och råkar slå på TV:n i
"Bonde söker fru".

Det där programet jag slutade se efter det att en av deltagarna liknat kärlek med "känslan av ett elstaket i aschlet". För dig som inte har snavat över ett påslaget elstaket i mörkret kan jag säga att, nej, kärlek är det f-n inte.

Dum som jag nog är sitter jag kvar. För att se uppföljningen. Hur många hugade presumtiva bondfruar som skrivit in till bönderna i programet.
Schyssta tv4 poängterar desutom, jaha här har vi bonde A, du fick 16 brev å det var ju inte så många så dig ska vi inte följa. Kul för honom när han ser programet och ser bonde B som fick över 200 brev. Självförtroendehöjande.

En bonde sorterade raskt bort tjejer med barn. För han ville ha egna. Sa han.
För det är väl inte så att människoston kan föla fler gånger? Fattar man ju att det är resursslöseri att upplåta stallplats och havre åt någon annans avkomma.Få dela hennes uppmärksamhet med. Tja, han var åtminstone ärlig.

Varför bryr jag mig, jag har ju inga barn? Kanske för att jag har kompisar som har. Inte kompisar av typen "jag tar mina två hjärnceller ur skolan och skaffar barn tidigt för att sedan whitetrasha mig genom livet på döfödda kneg i väntan på en man som kan rädda mig". Snarare "skaffat barn tidigt och sedan pluggat in högskoleexamen och nu jobbar heltid på bättre jobb än mig typen."

För att jag är naiv och dum nog att hoppas på att killar som blir ihop med dem blir det för att de älskar personen i fråga. Inte för att de inte var hingstar nog att scora en tjej utan barn.

N. Ibland cynisk. Ibland glad att vara singel.