Nalletrauman I :
När jag som 5 åring fick lämna ifrån mig Nalle för att han skulle "baggageröntgas" på en flygplats. Jag var otröstlig, helt säker på att han skulle komma ut på andra sidan som någon ond slags ond docka. Han överlevde men slutade svara på tilltal.
Nalletrauma II:
Den dagen jag övergav Nalle till förmån för en annan art av mjukisdjur vid namn Snuffels, som följt mig runt på alla längre resor jag gjort själv.
Nallecitat: "När man talar med en björn med mycket liten hjärna får man inte glömma bort att långa ord kan förvirra honom". The one and only Nalle Puh. Ofta citerat av mig och Trevliga kollegan när vi har att göra med sällsynt dumma små "björnar".
Nalleerkännande:
Ja, jag har en nallemaskot. Liten. Det är han som skriver DTK delen på högskoleprovet åt mig. Det är samma nalle som fått även den suraste bänkgranne på den svinigaste tenta att le.
*Inte bara teddybjörnar utan alla nallar. Speciellt närstående nallar i mänsklig skepnad, av den sorten som man gärna vill bli tröstkramad av. Kram på er och tack för att ni finns!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Nalletrauman är av ondo. Mitt nalletrauma: Jag gick på lekis och sydde en nalle (väldigt konstnärlig) och förskolelärarinnan sa; "Den blev ju inte så fin". HEMSKT! Hade förträngt det men kom på det i samband med att jag gick i terpi.
Dumma, dumma dagisfröken :/ den var säkert jättefin!;)
Post a Comment