Fredagsfaktorn

Var hög. Jobbet flöt. Problem löstes. Kunder log. Chefen log. Alla var tramsiga och oseriösa ända in i fredagssjälen. Framför mig hägrade en Hem till Hemstadenhelg. Och så ringer hon, Curlingmamman, killkusinens mor.

Får inte tag i lillsonen (snart 22år), som nyligen lämnat hemstaden och flyttat in i mina kvarter. Curlingmamman är av den åsikten att han nog kommer att: svälta ihjäl (tre meter till närmaste affär/restaurang), bli bortrövad (tyvärr jag har bott här längre och inte lyckats bli det än) eller i största allmänhet sitta ensam och hemlängtande (alltid 3 polare och dator hos honom).

Alltsedan vi var små (han var liten, jag aningens mindre liten) och en liten incident varvid jag övertygade honom om att hans nybadade hamster inte skulle torkas i micron, så åtnjuter jag en viss respekt hos curlingmamman.

Så hon ringer mig, för att jag som tjej ska extramamma honom, vilket jag ger fullständigt tusan i. När curlingmamman blir för jobbig brukar jag sms:a ungfan att hans mamma ringer mig. Annars fungerar det ganska bra. Han lever sitt liv, jag mitt.

Jag yppar inga historier om extranycklar som behöver lånas kl4 på morgonen, tjejer som svartsjukt jagar honom osv. Vi är rörande ense om hur artiga och skötsamma ungdommar vi är. What goes on in Storstaden stays in Storstaden.

Nu är det alltså snart helg, 30årsfest där majoriteten kommer att vara sambos och/ eller släkt. Ingen kommer att fatta vad jag jobbar med eller varför jag bor i Storstaden. Fjolårets skämt kommer att återanvändas. Jag kommer att få veta vem som skilt sig/flyttat isär/vänstrat hamnat i onåd sedan sist.
Min singelstatus kommer att kommenteras med uppmuntrande förslag på "kallesbrorsaskusinsbrylling". Överlever jag det får jag äntligen gå hem till mor och far. Somna med en stor grå katt spinnande på magen. Andas renare luft. Plocka svamp, träffa syrran och syskonbarnen. Chilla ner lite. Ladda batterierna.