Gymet

Jodå gymet. Bra som alltid. Vackre gymkillen som gick igenom nytt tränings upplägg. Då fällde den berömda kommentaren om "står du ut lite till". Skruvandes på trilskande maskin "jag är strax klar".

Jag älskar gruppträningen, där behövs ingen motivation. Styrketräning på maskin däremot, där behöver jag motiveras. Motiveras som i "bootcamp", med en snygg men odräglig drill seargent (tänk bar överkropp, perfekta magmuskler..tänk öh, tillbaks till träningen var det ja..) som står och skriker förklenande tillmälen tills man blir så adrenalintaggad att man genomför eländet snabbt och smidigt. Jag väntar mig.."amen kom igen nu, ge mig 10 reps till, det fixar du...för i h-vete vill du bli en otränad kossa eller beachens babe i sommar...vaddå ont i musklerna, smärta är vekhet som lämnar kroppen...för i h-vete kämpa..."

Och vad får man i verkligheten? "Det ser bra ut" "bra så". Jamen hur ska jag kunna bli taggad då? Har försiktigt försökt hinta om att han gärna får ge lite tuffare kritik. Men han tittar bara oförstående med sina vackra bambiögon och det är ju inte hans fel att han är alldelles för snäll.

Lika lite som det är hans fel att han bär gymets klart snyggaste manliga ansikte. Fast egentligen tror jag han tycker det är lite skönt att jag inte är ett dugg intresserad. För innerst inne är han ganska blyg. Vi pratar ibland om mitt jobb eller hans tjejs häst, han är okej men ospännande.
Skönt att det inte finns någon spänning där, fast det vet ju inte de damer som ger en onda ögat när han lägger handen på en för att visa någon rörelse. Samma damer som sedan kommer fram och pratar i omklädningsrummet under förevändning att de vill veta om han är bra på sitt jobb..