Juligen

Så kom den då och gick julen. Med sig tog den pengar och ork.
Lämnade mig med insikten om att familj och släkt är som en chokladask. Man kan ha tur och födas med en jättefin pralinfamilj. Trist vore livet utan dem, saknad uppstår när de är långt borta. Underbart är att träffas igen. Ändå uppstår efter ett tag en viss mättnad. Det räcker liksom, man får inte ner en bit till.

Speciellt trött blir man på den där körsbärspralinen som ingen vill ha men som ändå alltid anses höra till. Eller som la Mama brukar säga:
"-Det var roligt att ni kom, ännu roligare när ni for".

I år tvingade jag mig själv att ta lite tid och bara ta det lugnt. Spendera lite kvalitätstid med mina dagars upphov. Vara en god dotter. Översätta franska visor åt mor (hon kan lite). Bränna ihop lite hyfsad musik åt far. Titta på tidiga nyheter föregågna av halva Uutiset ( för nyheterna börjar ändå snart.) Försiktigt fråga om de förvandlats till farbror och fasters grannar. Men nä så illa var det inte för dessa såg minsann på samenytt innan Uutiset också. Natten därpå drömma mardrömmar om att Hemstaden förflyttats till Murmanska breddgrader och förekom på samenytts väderkarta. Smyga upp och och söka tröst i "Bibeln" ( glassig modebibel som börjar på Cosmo). Dagen därpå få en vägbeskrivning som börjar med först kör du av "stora vägen", till vänster upp för backen där det brukar ligga en "full gubbe" (lång utvikning av vem traktens fyllo besöker i ordinärt villaområde). Nä förresten åk till macken där vi fick problem med hästsläpet istället*.

Inse att det är dags att dra vidare till kompisgänget i kuststaden där nyår ska firas. Inse att jag varit välartad alltför många dagar på raken för att det ska vara riktigt nyttigt. Dags att släppa fram partytjejen, balansen måste återställas.



* Jepp, nylånat släp med hästar och nervösa småtjejer på väg till tävling. Som vi nästan missade. För en massa år sedan.