Kollegial nostalgi

Sprang oväntat på en f.d kollega. Ett par år och några julkort sedan vi sist sågs. En av de bästa kollegor jag haft, en av de få jag släppt in i min privata sfär. Jag var nyanställd, ung och grön i yrkeslivet. Hon var 5 år äldre och skitduktig på sitt jobb. Tuff i jobbet, urgullig privat. Hon var tjejen som kunde åka till New York över en helg bara för att handla jeans.

Som kunde smöra till sig omöjliga biljetter till någon gudsförgäten konsert som alla andra gått bet på. Som tröstade mig när min häst dog. En av de få som alls visste något. För den månaden begravde jag mig i jobb. Sålde bättre än någonsin. Min dåvarande coping strategi. För att slippa känna. Hon drog ut mig på lunch. Hjälpte mig hålla fasaden utåt, såg till att jag orkade. För hon visste exakt vad det handlade om. Hade gjort samma resa själv några år tidigare, från en annan Hemstad med egna hästar.

När det blev en tjänst ledig på hennes avdelning såg hon till att jag fick den. Från början var hon ett steg över mig i affärshierarkin men i praktiken var vi snabbt kollegor. Vänner. Hon lärde upp mig, jag tog i mångt och mycket efter hennes sätt att jobba eftersom det passar mig. Hon höll min rygg fri, jag höll hennes. Det händer faktiskt fortfarande att jag tänker på hur hon skulle hanterat en knivig situation trots att ingen av oss jobbar kvar längre.

Jag vet att hon skaffat barn. Hon har skickat kort. Ändå var det lite av en chock. Hon, stadgad med man och barn-den sista jag trodde. Vi pratar om det, hur det var då, hur det blev. Jag inser att hon spelar i en annan liga nu. På en plats jag aldrig besökt. Jag är odelat glad för hennes skull. Samtidigt som det påminner mig om vart jag själv borde vara på väg. Vuxenväg, seriositet inget mer flyta runt i tillvaron liv. Inte på en gång men på sikt. Ibland skrämmande. Ibland lockande.

Hon frågar försiktigt om exet. Tiden efter. Vet inga detaljer. Bara att det var jobbigt. Hon klappar mig på armen, säger du är ung. Njut av singeltiden. Ett ögonblick överväger jag att berätta för henne om H. Vet att hon skulle fatta. Men någonstans ringer en varningsklocka. Alltid nån som känner nån. Storstaden är bara ett smådjup i den svenska pöl där alla känner alla. Kanske senare.

Vi pratar om dåtida kunder och kollegor. Om nyttan av att byta bransch, som hon planerar att göra igen. Hon frågar vad jag skulle kunna tänka mig om jag skulle göra något helt annat. Utan att tänka mig för svarar jag att jag skulle kunna tänka mig att skriva. En liten elak inre röst frågar "Ursäkta mig, men exakt när kom du på det här? Och vad tror du dig kunna då? Nog för att det finns tidningsblaskor där du knappt behöver vara skrivkunnig men ändå..."

Klart hon frågar vidare. Jag slätar över, säger äsch jag vet inte, vi får se. Innan vi skiljs åt har hon fått mig att lova att äntligen masa häcken ut i Finaförortslandet där hon och maken slagit ner bopålarna. För att inspektera småknyttena och babbla vidare. Stört eller ostört beroende på knyttehumör.